DEN NYA KAPTENEN.
Det var en brokig hop af folk det hade samlats vid jernvägsarbetet der nere i tropikerna. Skandinaven och finnen från den yttersta norden, tysken, som är allestädes närvarande på hela jordklotet, irländaren, som trifves öfverallt der tillgången på whisky och slagsmål icke är alltför liten, den amerikanske äfventyraren, som drifver verlden omkring i hopp om att någonstädes få tag på det "buciness", som skall göra honom rik, negern från Westindien, som är för lat att arbeta hemma på sin rika ö, den snedögda, gulskinnade kinesen, som knogar ihop ett par tiotal dollars för att sedan etablera sig som affärsman — alla voro de representerade bland arbetareskaran.
Ett vildt, laglöst sällskap utgjorde de och många af dem voro efter vanliga begrepp knappast värda ett ordentligt rep att hängas med. Men förstod man dem och tog dem från den rätta sidan, kunde man göra hvad som helst med dem. Hunger och törst och brännande solsken och strömmande regn voro lika många bagateller, dem de inte ens tänkte på när de väl voro i tagen, vare sig sen att det gälde arbete eller en muntration, der spirituösa och slagsmål spelade hufvudrollen.
Det var ingalunda hvar man som dugde att föra befäl öfver en trupp af det folket, men så svårt var det inte heller som det i första ögonblicket föreföll. Slapphändt fick man inte vara med dem, men heller icke petig och onödigt sträng i småsaker. Det behöfdes bara en dosis varmt hjerta för att förstå huru en man den ena dagen nära på kunde slå ihjäl sin kamrat samt dagen derpå taga lasten af en mulåsnas såriga rygg för att sjelf bära den genom den värsta dyn; och derjemte behöfdes det ett kallt hufvud för att hålla styr på följet, när de fått i sig tillräckligt med sprit och kände behof af en allmän batalj, af att spränga lägret i luften, eller af någon annan liten rolighet i samma stil.
Det fans dem bland befälet som varit arbetare sjelfva och ändock kommo jämmerligt till korta när det gälde att leda sina förra kamrater, och det fans andra för hvilka den värste banditen i hela lägret skulle låtit fyrdela sig om det kunnat vara hans "kapten" till någon nytta eller glädje.
Jag kände en kapten — så kallades cheferna för arbetslagen — hvilken var en mycket dugtig karl, förstod sin sak i grund, visste precist huru mycket man kunde begära af arbetarne och sällan eller aldrig lemnade dem ur sigte, som var strängt rättvis och aldrig bråkade med någon för småsaker men hvilken dock alltid var på efterkälken med sitt arbete och aldrig vågade röra sig bland sitt folk utan en väldig revolver dinglande vid sidan. Hans närmaste granne vid linjen åter var en man som aldrig förut haft med sådant folk att skaffa, som endast då och då gjorde en rund öfver arbetsplatsen och då ingalunda såg genom fingrarna med någon försumlighet, men som deremellan alltid hade ett vänligt ord för folket, när helst de träffades utom tjensten. Han hade alltid mera arbete gjordt än nära på hvarje annan på linjen, och endast en enda gång, så vidt jag vet, lät han så mycket som märka att han alls egde en revolver.
Det var första dagen då han kom till lägret. Vi voro alla församlade i kommissariatsbutiken, då de båda kassörerne och den nya lägerchefen redo upp, ty det var månadslikviddag och då brukade såväl arbetare som befäl från närliggande läger samlas hos oss. Men det var en farlig dag derjemte, isynnerhet för en nykomling, ty sådana dagar flöt whiskyn i strömmar och arbetarne voro alltid färdiga att ställa till ofog, hvarvid en nykomling, som inte var van vid och kände dem, lätt kunde råka i obehagligheter och en gång för alla förlora sitt anseende och dermed alla utsigter att någonsin bli respekterad af sitt folk.
Det sågo vi nu genast allesamman att det var den nya kaptenens första erfarenhet af vildmarkslif, ty har man någon idé derom förut, så kommer man inte klädd i rock och vidbyxor och gula läderdamasker med en hel bundt saker bakom sig på hästryggen. Man har långstöflar, korderojbyxor och ylleskjorta och vet att en rock bara är till besvär i värmen, medan man inte släpar med sig annat än en filt och på sin höjd en reservskjorta till ombyte.
Och så rökte den olyckliga menniskan cigarett och lyfte på hatten när han steg af hästen och sade "god afton mina herrar" — i stället för att begagna en anständig pipa samt nicka som andra bruka och säga "halloh, gossar".
Att några bland arbetarne, som alltid voro fulla af upptåg och sattyg, skulle försöka sin lycka med den figuren, var så temmeligen klart. Vi nickade förstulet åt hvarandra som om vi tagit hans mått och funnit det inte förslå.