— Kan han rida? frågade Jack Loofs, en f.d. cowboy från Texas, af kassören när den nye kaptenen vände ryggen till.
— Håll vad om det, svarade kassören, och rädd är han inte heller.
Så blef det allmän föreställning och ett par glatta lag af dryckesvaror för att förmedla den närmare bekantskapen.
Alldeles illa var han nu inte när man hörde honom tala och nog hade han varit bland folk förut, men det var på långt när icke tillräkligt för att reda sig med arbetarne. Innan han kommit i beröring med dem var det bäst att inte bilda sig något omdöme om honom.
Att det icke skulle räcka länge innan han fick tillfälle att skära ihop med folket insågo vi genast när den förman, som haft chefskapet omhänder tills det blefve besatt, kom fram och sade att han helst ville öfverlemna allt ifrån sig utan uppskof.
Vi sågo igen på hvarandra och förstodo godt att karlen gjorde det af ren gemenhet. Han visste nog att dagen inte skulle slutas utan något spektakel och hoppades att den nya kaptenen genast skulle råka ut för någon obehaglighet. Men denne såg lika lugn ut som förut när han steg upp och gick öfver till förmannens rum för att taga emot arbetslistor och materialförteckningar.
— Här blir roligt ska' ni få se innan kvällen är förbi, sade Jack Loofs, Texasbon, då den nya kaptenen gått ut. Jag slår vad om en omgång varor att gossarna derute ställa till något f—nstyg, och håller den der herrn med damaskerna inte tungan rakt i munnen, så är det allt bäst han sliter sina fina ridbyxor på återvägen i morgon. Här slår han sig inte ut. —
— Jag håller, sade kassören, densamme som förut gifvit nykomlingen vitsord att kunna rida. Om han inte biter ifrån sig så det förslår, så betalar jag, annars går omgången på Jacks konto. —
— Bra, sade denne, och då vi ögonblicket derpå hörde ett tjut nere åt barackerna till fortsatte han högst lifvad: hvad var det jag sade? Det är Jim Kelly som är på krigsstråten och då räcker det inte länge förrän roligheten börjar. —
Jim Kelly var irländare, en dugtig arbetare, men vild och oregerlig, ja, nästan lifsfarlig när han drack, och det gjorde han hvar gång han kom öfver pengar. Nu hade han fått sin likvid och hade redan hunnit intaga åtskilligt, det kunde man godt se då han med ännu ett vildt tjut kom upp till kommissariatsbutiken, stack in hufvudet genom dörren och frågade efter den nya kaptenen.