— Det är rätt, hördes ett par röster. Bort med buteljen, Jim, efter kapten vill slåss. —
Det var irländaren genast med om. Flaskan lemnade han åt en af de andra, kastade hatten åt sidan och såg själaförnöjd ut åt det stundande nöjet.
— Akta er, sade kassören till den nya kaptenen då han tog emot hans rock, hatt och revolver, den der karlen är starkare än de flesta och van vid sådant här. —
— Ja, men full derjemte, svarade denne och gick ett steg framåt. Irländaren trodde tydligen att han skulle hafva lätt göra och rusade ögonblickligt på sin motståndare, måttande ett slag mot hans ansigte; tillräckligt för att fälla en oxe.
Men den nya kaptenen var på sin vakt. Med en böjning af kroppen undvek han slaget och placerade i detsamma sin egen näfve midt emellan irländarens ögon med ett eftertryck, som kom denne att ragla.
Och i nästa ögonblick, innan Jim Kelly ännu hunnit besinna sig, hade kaptenen med ett halft steg åt sidan intagit ny ställning och måttade derifrån först ett slag med venstra handen mot irländarens käk och omedelbart derpå ett annat med den högra mot hans hals så att mannen föll till marken. Det var en affär på högst tio sekunder alltihop.
Kelly steg upp igen och såg sig omkring halft förvånad och halft bedöfvad, men fullt nykter.
— Hvad tycker ni om det? frågade den nya kaptenen med samma lugna ton som förut. Är det nog eller vill ni fortsätta?
— Nog har jag tillräckligt, mumlade irländaren otydligt i det han spottade ut en tand som lossat, men kanske någon af er också har lust att bli bekant med vår nya kapten, vände han sig med ett svagt försök att skämta till kamraterna.
Ingen tyktes förspörja någon lust åt det hållet, hvarföre den nya kaptenen tog rocken på igen och vi gingo in.