— Det der gjorde ni bra kapten, sade Jack Loofs. Jag trodde sannerligen inte att ni var så kvick i näfvarna. Från och med nu står ni på rätt fot med gossarna och kan lita på dem. Hvad dricker ni?
Och deri hade han rätt. Den nya kaptenen hade verkligen kommit på rätt fot med gossarna, det visade sig redan följande morgon då Jim Kelly kom in och begärde sin "tid".
— Hvarför vill ni bort? frågade kaptenen.
— Jag trodde inte jag skulle få stanna, svarade irländaren, då jag bar mig så lurkaktigt åt i går, men om kapten vill behålla mig så kan jag nog lofva att det inte blir mitt fel om någonting framdeles händer. —
— Stanna ni kvar, sade kaptenen, det var ju inte jag som fick stryk i går, så jag anser mig inte ha skäl att afskeda er. —
— Tack kapten, sade Kelly med ett grin som drog hela hans svullna och brokiga ansigte på sned. Lita på mig hädanefter. Jim Kelly glömmer aldrig en vänlighet. —
Det gjorde han inte heller och lika litet tycktes de andra glömma den första bekantskapen med den nya kaptenen. Om de på något sätt kunde visa sin tillgifvenhet eller göra sin kapten någon liten tjenst så försummade de aldrig tillfället. Och arbeta gjorde de så det var en lust och glädje deråt. Truppen, som förut haft rykte om sig att vara en af de sämsta på linjen, blef inom kort citerad som mönster och fick sig mer än en liten frihet beviljad af öfveringeniören, hvilken aldrig talade om den i andra uttryck än som "de pånyttfödda banditerna i Los Mesas".
Så kom dagen då den nya kaptenen skulle lemna sitt befäl. Gossarna hade med en mun förklarat att de inte ämnade gå på arbete före frukosten den dagen. De ströko omkring i lägret, kommo ibland upp för att se om det snart skulle bära af, synade mulåsnan och kände på sadelgjordarna för att se om allt var i ordning, och buro sig i allmänhet åt som om de haft någonting på sinnet, hvilket inte ville komma fram.
När allt var färdigt kom den nya kaptenen ut, gick öfver till hospitalet för att säga farväl till ett par af gossarna som lågo der, och fann de öfriga samlade i en klunga utanför kommissariatet, när han kom upp tillbaka och var färdig att stiga i sadeln.
De sågo menande ut, den ena knyckte på den andra och några mumlade till hvarandra, men det ville inte blifva något af.