— Nog mådde hon ju bra, svarade han på deras otaliga frågor. — Och har blifvit riktigt en fullvuxen människa. Men mot mig var hon alldeles som förr — så glad att se mig, att hon både skrattade och grät när jag kom.
Orsaken, hvarför han icke dröjt där längre berörde han emellertid icke, eller åtminstone icke direkt.
— Hvad skulle jag nu göra där längre? sade han undvikande. — Inte passar jag ju riktigt bland stadsfolk. Och på tre dagar hann jag nog med allt jag hade att säga. — Men ledsamt tycktes hon ändå hafva då jag reste! tillade han efter ett litet uppehåll, med fundersam ton.
— Huru gammal är Dave? frågade M:rs Charles Lehtinen, då hon blifvit ensam med sin man efter Davids besök. — Jag tänkte aldrig förut på honom annat än som på en gammal karl, men så ser han ju alls inte ut numera.
— Inte är han häller gammal. Flera år yngre än jag, fast han är så mycket klokare. Omkring trettifem tror jag.
— Då börjar jag förstå huru det här hänger ihop, sade hon menande. Men lät af inga öfvertalningar förmå sig till större tydlighet gentemot sin herre och man, som begrep platt ingenting.
Fyra år hade det ursprungligen varit bestämdt att Katie skulle stanna i
Boston. Något öfver tre af dem hade förflutit, då han gjorde sitt besök
där och sedan dess var han icke mera rätt nöjd med saker och ting på
Anttila.
Hennes bref kommo visst fortfarande lika regelbundet som förut, men det gjorde ingalunda saken bättre. Tvärtom bidrogo de i sin mån till alla de tankar, hvarmed han aldrig förut brytt sin hjärna, men som nu ständigt sysselsatte honom.
Det förnämsta intryck han erhållit af sin resa österut var det af rikedomen och ståtligheten i de stora städerna. Sådana hus som det, där Katie bodde, hade han aldrig förut sett annat än från utsidan, likasom han öfverhufvudtaget icke sett annat än de tarfligaste sidorna af lifvet både hemma och i Amerika. Icke ens i den nya staden, som vuxit upp kring hans hemman, lefde någon på annat än allra anspråkslösaste sätt, medan däremot både Katie och hennes vänner i Boston hade det helt annorlunda.
Huru skulle hon alls igen kunna komma till rätta på samma sätt som innan hon reste? Hans stuga och kammaren innanför voro ju ännu alldeles oförändrade, den förra med samma bilade väggar och golf, den senare med de längesedan urblekta tapeter, som klistrades upp det sista året hon var hemma. Nu måste hon ju tycka att det alltsamman var förfärligt ynkligt.