Själf hade David, sedan nybygget en gång var beslutet, användt hvar timme han hade ledig från köksgöromålen på förfärdigande af allehanda husgeråd. Och därvid hade de andra likaledes hjälpt honom i betydande mån, både under aftontimmarna och då dåligt väder höll dem inomhus. Det var därför med en långt ifrån dålig utrustning han och Katie drogo in i den nya stugan, då skogslägret till sist bröt upp.
Till och med den proviant, som fans kvar, lämnade arbetskamraterna åt honom, så att han var väl försedd för ett par månader framåt. Och icke en enda försummade, att vid afskedet med hemlighetsfullt tafatt min sticka någonting innanför Katies lilla kofta. Ingen ville bjuda pengar direkt åt David, "men barnet är ju likasom vårt också", tolkade Koivumäki deras tankar, "och för henne behöfs allt möjligt, som måste köpas".
Nybyggarlif.
Så blef David Anttila ensam af hela laget kvar i vildmarken såsom nybyggare, och lätta blefvo hans dagar icke.
De andra hade visst hjälpt honom ett bra stycke framåt, men arbete fans där likväl ännu, mera än en man kunde utföra. Egentlig hvila kunde han aldrig unna sig, utan betraktade såsom hvila de stunder han sysslade inomhus och såg till Katies behof.
Men det var icke många timmar han hvilade sig ens på det sättet. Vanligen lekte hon dagen i ända i hans närhet ute vid arbetet, sof på hans hopvikta rock vid foten af någon trästubbe och följde honom däremellan på hvart steg, som en liten hund. "Uncle Dave", såsom hon kallade honom äfven sedan hon glömt de få andra engelska ord hon kunnat, var allting för henne.
Den första åkern blef, tack vare hjälpen vid trädfällningen, i ordning i god tid på våren. Stor var den väl icke och stubbarna måste han visst lemna kvar där de vuxit, men den jungfruliga jorden var i gengäld så kraftig att brådden snart täckte jorden som en tät, grön matta. Utsädet hade Koivumäki hemtat då han gjorde den sista provianteringsfärden ned till bygden.
Med ängsmarken hade han mindre möda, då den befans så rikligt gräsbärande, att de fåtaliga träden till en början opåtaldt kunde lämnas. Han fällde endast så många han behöfde för att inhägna den del han ämnade afbärga. Resten blef bete och det skulle varit rikligt för flera gånger så många kreatur han egde.
Större delen af sommaren arbetade han på rödjande af mera åker, så att han hade en rätt aktningsvärd areal för höstsådd, redan innan han skördade vårhvetet och hafren. Men så snart han stackat dem och gjort undan sin sådd, begynte han uppföra ett uthus, afsedt att härbärgera kon och hästarna under vintern.
Han var särdeles belåten med den början han gjort. Skörden hade utfallit bättre än han alls vågat hoppas, kräken trifdes alldeles förträffligt och den nya sådden, som fått regn i rättan tid, sköt hastigt upp till en kraftig, mörkgrön brådd.