— Det vore en riktigt vacker åker, om jag bara orkat få bort stubbarna, berättade han åt Katie som alltid med största uppmärksamhet lyssnade till hans meddelanden om nybyggets affärer och såg så vis ut som om hon fullt förstått hvarom det var fråga.
David fann det nämligen långt ifrån alltid lätt att finna samtalsämnen, som roade Katie, och hade därför småningom gjort det till en vana att underhålla henne med alla sina tankar och planer rörande nybygget. Och då hon alltid såg intresserad ut, men aldrig tillät sig några invändningar, var arrangementet ömsesidigt i allo tillfredsställande.
En afton fram på hösten, då Katie i anledning af det ruskiga vädret gått ovanligt tidigt till sängs, arbetade David ännu i skymningen på sitt nya uthus, hvilket icke på långt när gick så hastigt framåt som han önskat. Medan han som bäst höll på att klyfva en rund stock för takvirke, såg han en karl komma upp längs randen af bråddåkern. Han höll upp med arbetet, men betraktade den främmande utan att röra sig från stället. Först då denne hunnit helt nära, såg David att det var Kalle Lehtinen.
— Hälsningar från Michigan, sade Kalle, då han kommit ända fram.
— Hvad hörs väl därifrån? hälsade David tillbaka. Och så skakade de hand så lamt som om båda varit vingskjutna.
— Nå, inte stort någonting. Dåliga tider är det där också, så att man knappt kan förtjäna födan.
— Jaså, det är dåligt också där? frågade David, som om Michigans affärer varit af största vigt för honom, ehuru han aldrig varit där och föga ens visste hvar det låg.
— Och huru lefver man här? började Kalle Lehtinen, efter en längre paus, hvarunder båda säfligt och metodiskt stoppat och tändt sina pipor.
— Sakta går det ju, men inte har man just häller något att klaga öfver.
— Inte ställa grannarna åtminstone till något bråk här, skämtade Lehtinen. — Och en jäkla vacker brådd har du. Här blir duktigt med säd nästa år.