— Nog växte ju vårsäden bra, medgaf David — men inte vet man ännu huru det blir nästa sommar.
— Och huru mår flickan? frågade Lehtinen, som ansåg sig ha ådagalagt tillräckligt intresse for viktigare angelägenheter och därför nu kunna inlåta sig på det ämne, hvarmed han nog hälst skulle börjat, om det varit tillständigt.
— Bra mår hon och växer duktigt. Nu sofver hon redan.
Så rökte de igen en stund under tystnad, tills David i sin tur frågade huru hans gäst råkat ditåt trakten.
— Nå jag tänkte att här blir förtjänst när vintern kommer. Och till dess kan jag väl få arbete på någon farm, hälst för födan. Det fins ju gårdar söderut härifrån. Men först ville jag se huru här lefdes.
— Arbete skulle ju också här finnas tillräckligt, besvarade David den indirekta frågan, medan de i sakta mak gingo åt stugan till — men råd att betala lön fins inte.
— Nå det kunde vi väl komma öfverens om. Det betalas inte stort för jordbruksarbete någonstans de här tiderna. Och sparadt blef det inte just häller i Hancock, så att man kunde resa omkring och söka större förtjänst.
Det var så tämligen tydligt att Lehtinen såsom vanligt slarfvat bort hela sin sommarförtjänst och nu endast tänkte på huru han skulle kunna lefva tills skogshugget började. Och David behöfde nog all hjälp han kunde få, men det bjöd emot att begagna sig af den gamla kamratens läge för att få hjälpen gratis.
— Kanske kunna vi ställa om lön på något sätt, afgjorde han därför saken. — Om inte förr, så när jag kan sälja litet säd.
— Det är det inte värdt att tala om, återtog Lehtinen. — Vägarna äro fulla af folk den här hösten, som vore glada nog om de kunde förtjena sin föda. Här i ödemarken vet man inte huru dåliga tiderna äro.