Nästa morgon stod han vid Katies säng, då hon vaknade. Hon såg undrande på honom några ögonblick.
— Kalle! sade hon därpå sakta. — Kalle har kommit. Snälla Kalle!
— Det välsignade barnet känner ju igen mig! utbrast Lehtinen, betydligt mera förtjust än han ansåg tillständigt att visa. — Inte har Kalle ju kunnat hämta mycket med åt dig, men litet snask har han i alla fall.
Han bar henne hela morgonen omkring på axeln, medan han tog i ögnasikte hvad David uträttat under sommaren.
— Nog blir det här ännu en styf gård, försäkrade han, medan de åto sin frukost. Med sådan ängsmark här är kan du ju hålla en hel hjord om du vill. Till och med de utkörda hästkräken du köpte äro helt ståtliga nu.
— Dem skulle väl ingen känna igen, medgaf David belåtet.
— De äro säkert värda fyra gånger mera än du betalade. Med dem kan du förtjäna vackra pengar i vinter. Det lönar sig bättre att släpa stock än att hugga.
— Kan nog hända. Men inte kan jag ju lämna barnet här ensamt och inte taga henne med häller, så de pengarna få nog bli oförtjänade.
— Det vet man inte. Om du vill låta mig köra, så dela vi förtjensten.
En vecka med ena hästen och nästa vecka med den andra, så hålla de ut.
Också det blir pengar, då man inte behöfver köpa foder.
— Det är ingen dålig fundering. Tid har ju hästarna nog under vintern.