Om flyttningen rörde sig sedan hennes tankar ända tills hon somnade — efter det hon ändå gråtit en stump, när hela osäkerheten af framtiden stod klar för henne.
Morgonen fann henne emellertid lika bestämd som någonsin. Då hon kom ned var hennes husbonde redan i rörelse och i full färd med att sopa krogsalen — det var som om han erfarit ett behof att göra bot för föregående afton, och för att gifva något uttryck däråt tog han till kvasten.
— Inte är du väl ond numera? sade han i den vänligaste ton som stod honom till buds, då hon inte svarade något på hans "god morgon".
— Ond eller inte, så stannar jag inte en dag till här i huset, ljöd Lenas svar, hvilket nästan kom Tuominen att tappa kvasten, ty sådana följder af sitt skämt, såsom han kvalificerade uppträdet, hade han inte väntat. Nu först såg han också att hon var iförd sina bästa kläder, som om hon ämnade sig ut.
— Du är väl inte tokig häller, sade han efter ett ögonblicks betänkande, med ett försök att visa sig morsk. Hvad skulle du flytta för? Om du inte vill, så vill du inte, det är altihop. Men inte kan jag förstå hvarför du är så styf mot mig. Sämre vänner kunde du få.
— Kanhända, men jag är inte af den sorten ni tror och i dag flyttar jag.
Nu ändtligen fattade Tuominen att det var fullaste allvar och därmed gick det också i en blink upp för honom huru mycket som i själfva värket stod på spel.
Hvem som drog kunder till hotellet visste han bättre än någon annan. Inte var det han själf och inte var det varorna häller, det hade han bäst reda på, som visste hvad de kostade i inköp. Och nu skulle den, som hållit huset i ordning och fullt med folk dag in och dag ut, lämna honom i stöpet bara för det han nojsat litet med henne! Nej hällre skulle han då låta bli att ens se åt henne mera, om så måste vara. Nog måste hon väl låta tala med sig.
Han hade tänkt snabbare än troligen någonsin förut i sitt lif, och då han kommit till slut, slog han in på en helt annan tonart än förut.
— Kära barn, sade han i faderlig ton, nog måste du förstå att jag bara skämtade. Vi ska' glömma hela saken och du skall få en riktigt fin kappa till vintern bara du inte bråkar vidare. Nog skall jag hålla mina händer från dig hädanefter, efter du är så granntyckt.