— Jag bryr mig inte om edra presenter och inte tror jag på edra löften häller. Bort vill jag.
— Var nu inte oresonlig! Tuominens röst blef alt mildare. Du hör ju att jag inte vill dig något ondt. Du skall — du skall få fem dollars i veckan. Seså, slå till nu! Han sträckte fram handen.
— Nej, envisades Lena. Inte narrar ni mig att bli kvar, hvarken med pengar eller med goda ord. Här blir man hållen för en dålig flicka, och rätt som det är, få de höra det där hemma också. Försök inte att öfvertala mig, jag blir inte kvar.
Hennes ton föreföll Tuominen en smula mindre bestämd än förut, och litande på, att den som vinner tid också vinner alt annat, sade han torrt:
— Nåja, som du vill då. Veckan till slut måste du stanna i alla fall, det är lag här i landet. Om du inte då ändrat dig, så kan du göra som du behagar.
— Om det är lag, så måste jag väl, sade Lena, som om det varit mycket svårt att foga sig. Men i grunden kände hon sig inte alldeles missnöjd med den force majeure, som tvingade henne att förtjäna en veckas lön till, utom en hop drickspengar, innan hon gaf sig ut på egen hand igen.
— Men låset måste ni låta göra i ordning, sade hon likväl, såsom en sista protest.
Tuominen var som förvandlad efter den betan. Såg till att kunderna så litet som möjligt oroade Lena med kurtisförsök, höll sig själf för det mesta behjälpligt nykter och tillät sig inte den minsta närgångenhet. Han kände sig riktigt ängslig till mods hvar gång han tänkte på, att flickan måhända ändå skulle vidhålla sitt beslut. Det vore hans säkra ruin, det kände han i luften, och den känslan var stark nog att för tillfället öfverrösta hans begärelser. Om han också kunde få en annan, hvilket redan i och för sig var högst osäkert denna tid på året, så var det så godt som otänkbart att få en sådan som Lena. Det var en rent vidskeplig föreställning han hade om den tur, som följt honom sedan hon kom till huset, och därför var han villig att göra snart sagdt hvad som hälst hällre än att mista henne. Men hon skulle nog stanna. Under hela veckan hade hon ju inte talat ett ord om sin flyttning.
Och ändå kände han sig i grund och botten alt annat än säker om den slutliga utgången. Kvinfolk äro nu en gång för alla oberäkneliga — därom hade till och med David Tuominen en outredd aning.
Hans förvåning blef därför mindre än hans bittra missräkning, då lördagens morgon kom och han, till svar på sitt i frågande ton framkastade förmodande, att Lena väl nu slagit alla flyttningstankar ur hågen, fick en bestämd försäkran att hon visst inte gjort det.