— I afton vill jag ha ut min lön, tillade hon, och i morgon går jag.
Det kokade i Tuominen af harm. Han kände en nästan okuflig lust att kasta sig öfver henne och slå henne, tills hon skulle be som en nåd att få stanna kvar, men han betvang sig. Om han nu gjorde det minsta felgrepp, så var han oåterkalleligt förlorad, det kände han instinktmässigt, och med henne också hans på nytt gryende välstånd. Han måste finna på någonting, för att hålla henne kvar, men hvad?
Medan han ännu betänkte sig på hvad han skulle säga eller göra, betraktade han henne ofrånvändt, där hon rörde sig innanför disken, flinkt aftorkande det ena glaset efter det andra. Han kunde inte göra klart för sig hvad det var, som så behagade honom hos henne, men ju längre han såg på henne och ju mer han tänkte på, att hon kanske redan i morgon skulle lämna honom, desto högre kände han den gamla begärelsen stiga inom sig, lusten till hennes friska, fylliga kropp. Och därmed uppflammade också såsom en stor, klar låga en tanke, huru han skulle besegra hennes motstånd och hålla henne kvar. Han skulle gifta sig med henne — det var det enda kloka han kunde göra. Inte hade han ju ämnat gifta sig ännu, åtminstone inte i Amerika, där en karl måste vara lös och ledig för att komma någon hvart. Men komme tid, komme nog också råd. Här i landet var det ju inte så svårt att bli kvitt en hustru, om man ville bli fri igen — i värsta fall reste man bara sin väg till andra ändan af landet. Hufvudsaken var att nu förmå henne att stanna kvar och hålla affären i gång.
Alt detta drog i snabba, orediga konturer genom Tuominens hjärna, medan han betraktade sin tillernade hustru och af ren tankspriddhet slog i åt sig samt tömde två stora glas whisky. Och som om de gifvit honom mod att genast göra slag i saken, sade han utan alla omsvep:
— Om du inte vill bli kvar här på samma vilkor som förut, så kanske du stannar som värdinna i huset? Hvad menar du om att gifta dig med mig?
Det var en oanad upplösning. Lena såg förvånad och tviflande på sin husbonde, men hans ansikte hade ett sådant uttryck, att hon på något oförklarligt sätt genast kände sig öfvertygad om, att han värkligen menade hvad han sade. Och då var det som om något bländat henne, i det hon i en sekund öfvertänkte alt hvad frågan innebar. Hon värdinna på hotellet, där hon visste att sådana summor, ofantligt stora i hennes ögon, förtjänades? Men hon ville det oaktadt inte förhasta sig.
— Jag vet inte, svarade hon stillsamt, det har jag aldrig förut tänkt på.
— Så gör det nu då, uppmanade Tuominen kärft. Han kände sig torr i halsen, då tanken på att äga henne trängde sig alt närmare inpå honom — och tillika erfor han något liknande förbittring öfver att svårigheterna inte låtit sig lösas på annat sätt. — Huru länge behöfver du tänka?
— I morgon skall jag gifva svar, sade Lena, alt på samma saktliga sätt. Hennes respekt för husbonden, sedd i det nya ljus, hvari han nu framstod, hade vuxit betydligt under de sista minuterna.
Hela dagen gick hon sedan omkring med ett otydligt medvetande af att hennes öde nu var afgjordt, ehuru Tuominen visst inte var den hon skulle tagit, om hon blott tänkt på det yttre. Men det betydde ju inte mycket. På det hela taget var han bra nog, och mot henne hade han alltid varit god. Alla karlar voro tokiga när åtrån fick makt med dem, men då han nu ville gifta sig med henne, så var det ju något helt annat. Kanske hade det hela tiden varit hans mening. Och dåligt ölsinne hade han inte, det visste hon. Fick hon bara hand om honom, så skulle det nog bli slut på drickandet, och då skulle de snart bli så rika, att de kunde fara hem och köpa en riktig herrgård. När han var nykter, så var han ju alldeles som en herreman redan nu. Såsom senast då han följde henne till emigrantkontoret och sedan förde henne ut bland det fina folket i staden. Hon vore ju rent galen, om hon inte jakade till ett sådant anbud.