Men tillräcklig klarhet i sitt beslut fick hon dock inte förrän på aftonen, då hon var helt ensam i sitt rum och inte hade något mera att uträtta.
— Om han lofvar att ge mig fyra daler i veckan att skicka hem — eller hälst två — och att flytta tillbaka till Finland, när vi ha tillräckligt pengar, så tar jag honom. Det var hennes sista tanke, innan hon somnade.
Men då hon följande morgon meddelade sitt beslut åt Tuominen, var det som om orden fastnat henne i halsen, så att hon inte kunde begära mera än två dollars för de hemmavarande, och till och med för det tyckte hon sig skämmas, ehuru Tuominen villigt gick in på alt. Han var visst inte den, som skyggade för att lofva hvad som hälst.
Så bestämdes det, att de skulle gifta sig om tre veckor. Först yrkade Lena på sex veckors uppskof, så att hon kunde bli ordentligt förelyst i sin hemsocken, men då Tuominen bestämdt försäkrade henne, att lysning var onödig enligt amerikansk lag, så prutade hon af tiden till tre, men därunder gick hon inte. Hon ville att bref om saken skulle hinna fram till modern, innan det var gjordt, eller åtminstone samtidigt. Och därvid blef det.
Tuominen var als inte oäfven såsom fästman. I grunden förargade det honom betydligt att han tvungits till en sådan ytterlighet som att gifta sig, men han var för klok att visa det, innan han fått makten i sina händer. Så länge Lena inte var bunden fast nog, var det bäst att fara varliga fram, man visste aldrig hvad hon kunde företaga sig. Han hjälpte henne så mycket han kunde med arbetet, hemtade då och då små presenter och var inte mera närgången än hvad en fästman anständigtvis kunde vara. Men hans sura ögon blänkte altmera ju längre tiden led.
Lena å sin sida tänkte oaflåtligt på huru det skulle gå för henne såsom gift, ty trots all skenbar hygglighet hos den tillkommande gemålen, kunde hon inte värja sig mot en oklar och oresonnerad känsla, att han ändå inte var rätt att lita på. Men så länge han inte visade sig från någon värre sida än hittills, kunde hon häller inte tro honom om något egentligen dåligt. Hon skulle nog veta att reda sig med honom när de väl vore gifta, och innan det skedde var hon ju fri, eftersom det inte ens behöfdes riktig lysning för giftermål i Amerika. Hvarken orlofssedel eller lysning! Nog var det ett konstigt land i alla fall.
Ingenting inträffade, som skulle gifvit henne skäl att rygga sin föresats att låta Tuominen göra sig till värdinna på hotellet, tvärtom. Hennes obestämda instinkt emot honom blef alt svagare ju längre han framhärdade i sin taktik af vänlig hygglighet, så att hon, då den bestämda dagen slutligen kom, hade lyckats intala sig att hon handlat både riktigt och klokt. D.v.s. på morgonen af bröllopsdagen.
Det var en fredag i slutet af Oktober som det heliga äkta förbundet mellan David Johansson Tuominen och Magdalena Isaksdotter Jussila skulle ingås. Lena hade stigit tidigt upp, hade städat både sitt eget rum och alla de öfriga samt hade sedan klädt sig i sin allra bästa stass så tidigt, att hon skulle hinna servera stamkundernas vanliga morgonsupar innan hon gick ut. Därefter skulle krogsalen stängas ända tills de nygifta kommo hem, då ett större toddykalas till firande af dagens högtidlighet skulle äga rum.
Tuominen visade sig först senare. Han hade också sträckt upp sig på bästa sätt, hade rakat sig så slät som möjligt och lät inte bjuda sig på mera än två "sura" supar, hvarefter han höfligt men bestämdt föste ut sina gäster, anmodande dem att komma igen på eftermiddagen.
Medan han därpå stängde den inre dörren till trappan, arbetade Lena så svetten stod henne i pannan med att dagen till ära draga ett par hvita handskar — den sista fästmanspresenten — på sina styfva händer. Just då hon var färdig att gå, trädde en lång, knotig karl med en sjömanssäck på axeln i dörren till gatan. Tuominen öppnade redan munnen för att säga ifrån att det var stängdt, då mannen stälde säcken ifrån sig och sade: "hälsningar från Rio". — Det var Wehkalainen.