Tuominens ansikte fick ett förnöjdt uttryck och han hälsade särdeles vänligt, bedjande Wehkalainen stiga fram.
— Du kan genast taga i med rörelsen, sade han fryntligt. Lena och jag måste ut, men då du är här, så kunna vi lämna huset öppet.
Wehkalainen såg undrande på paret, som midt på en hvardag ämnade stänga lokalen för att gå ut. Och i sina bästa kläder, tänkte han.
— Hvad står nu på? frågade han. Inte är det ju någon hälg i dag.
— Man kan inte så noga veta, menade Tuominen småslugt. För oss är det hälg i alla fall. Vi ska åstad och giftas vi två.
— Hvad f—n nu! lydde Wehkalainens mera förvånade än artiga utrop. Men då han såg Lenas halft förlägna min, förstod han att det var rama allvaret och inte bara ett dåligt skämt af Tuominen, såsom han först tänkt. Och då blef han arg.
— Nå den gången gjorde då tokig som galen bad, sade han till Lena. Nog bäddar du skönt åt dig, om du gifter dig med den karlen.
— Håll din förb—de käft, röt Tuominen, på en gång alldeles grå i synen af ilska, eller kör jag dig på dörren på eviga minuten — — —
— Du! Köra mig på dörren? — det lär du alt akta dig för. Men för resten kan jag gärna tiga. Det är ju inte jag som blir gift med David Tuominen, så mig kvittar det lika.
Tuominen såg ut att vilja tillägga ytterligare något, ehuru han visst inte kände sig böjd för ett allvarsamt gräl med matrosen, som först och främst ledigt kunnat mala sönder honom mellan sina väldiga näfvar och dessutom nu måste ha en vacker summa på fickan efter sin långtur. Men Lena afstyrde all fortsättning genom att bjuda Wehkalainen ett glas öl, och genast därpå gick hon med Tuominen, som oaktadt grälet lämnade lokalen i matrosens vård. Det var alltid en god affär, ty utom att han sålde supar åt andra kunde han lika litet själf lämna whiskyn i ro som han kunde gå på vattnet. Och debiteringen skötte Tuominen sedan om — efter ögonmått.