Tuominen hade inte någon särskildt elegant affärslokal, han. Och inte låg den vid någon aristokratisk gata häller, utan vid Chenystreet, som noga taget inte annat är än ett bustillhåll. Affären kallades hotell och bestod af några s.k. sofrum ofvanför en snuskig sal, hvars förnämsta möbel utgjordes af en lång disk. Under den fans plats för några kuttingar och ett smärre ölfat och bakom, närmast väggen, stod ett skåp med en hop vidunderligt formade flaskor, hvilka dock voro till endast för grannlåtens skull, ty alt, som förtärdes, kom från kuttingarna och fatet.
Men trots den snuskiga trakten och den mera än anspråkslösa lokalen hade dess ägare förtjänat stora pengar på sitt "pianäss", såsom han själf brukade uttrycka sig. Alt hvad finska sjömän hette sökte likasom af instinkt upp Chenystreet, då de afmönstrat och hade några månaders hyra på fickan. Och då förtjänades det glupskt. Värden på hotellet var bankir, kassör och bokhållare på en gång och tog därför hand om sina gästers kassor — för att de inte skulle förstöra alt med ens — samt lämnade ut hvad de för dagen kunde behöfva, om de nämligen tillräckligt bestämdt fordrade det. Men därvid sörjde han naturligtvis för att det mesta söps upp i hans egen lokal och när så gästens konto och f.d. kontanter balanserade hvarandra jämt, kördes han ut helt enkelt, ifall han inte råkade ha en något så när välförsedd sjömanskista att ställa såsom säkerhet för en tids kredit.
Det var en ypperlig affär, enkel och lätt skött och med bara ett enda fel — att det inte alltid fans tillgång på afmönstradt sjöfolk med hopsparade hyror. Men då fingo emigranterna tjäna såsom affärsobjekt i stället. De hade visst inte synnerligt godt om kontanter, men kläder hade de vanligen i mängd. Och så voro de inte nogräknade. Dem kunde man föra ihop fast ett dussin i samma rum, och sedan alt hvad de ägde var förtärdt, kunde man ännu förtjäna en styfver på dem genom att skaffa dem arbete. En till två daler per hufvud fick man ju alltid af runnarne, som värfvade folk till trakter dit ingen arbetare frivilligt ville gå, och det blef pengar också det under årets lopp. Mängden gjorde det, och det var ingen konst att få så många man kunde härbärgera till hotellet, så länge man fick drifva omkring i Castle Garden och taga hand om dem genast de kommo i land. Men den affären var nu slut för alla andra än de stora firmorna och deras runnare plockade nog upp hvarenda en de fingo tag på. Fattigt folk fick alt sitta emellan i Amerika som där hemma, menade Tuominen, och därvid föll det honom als inte in att det egentligen var han själf, som ville, men inte mera kunde sätta det fattiga folket emellan.
Det värsta var emellertid att sjömansaffären också börjat sina. En konkurrent hade öppnat en mycket finare lokal vid samma gata och hade i sammanhang med hotellet, krogen och matserveringen etablerat ett slags kommissionskontor för att skaffa sina gäster hyra igen, när de väl supit upp alt hvad de egde. På så sätt ernådde han den dubbla fördelen att först plocka kunderna på det de hade hopsparadt och att sedan komma åt deras handpengar och förskott på den nya hyran. Förskottens belopp bestämde han själf och härmed också krediten — det var en fin affär i alla afseenden och rakt ingen risk.
Tuominen svor invärtes hvar gång han tänkte på sin dumhet att inte själf hitta på den briljanta kombinationen. Men nu ämnade han inte längre sitta med händerna i kors och se på huru hans affär gick åt fanders. Han hade också kommit på en briljant idé och det var för att sätta den i värket, som han i dag och flera dagar förut kommit ned till Castle Garden, ty nu var det just den tid på året, då emigranterna från det gamla landet strömmade till New-York.
David Tuominen var ingen barnunge mera och hade sett litet annat än bara bondlandet redan hemma i Finland. Såsom landthandlande hade han varit med på åtskilliga marknader och hade sett huru galna i hufvudet bondpojkarna blefvo, då de kommo in på ställen, där sångsällskap uppträdde. Då var det inte mera fråga om öl, utan både punsch och portvin bestäldes fram och ända till markslantar hade Tuominen sett dem slänga på talriken, då sångflickan bar omkring den och såg riktigt vänligt på dem.
Det var de minnena, som ingifvit honom den nya idén, hvilken skulle rädda hotellet vid Chenystreet från undergång och slå konkurrenten ur brädet. Han skulle ha sig en "pufätsik", såsom han med ett schangtilt namn betecknade den tilltänkta lockfågeln. Men finska skulle hon vara, ty hans kunder voro i allmänhet inte synnerligt hemma i världsspråken och det visste Tuominen af egen erfarenhet att en kurtis, där inte ordet kan användas såsom känslovehikel, inte är rolig i längden.
Bland emigranterna kommo då och då också unga flickor från hemlandet och en sådan skulle han värfva. Fick han bara tag på en jänta af den rätta sorten, så kunde han gärna, om så skulle vara, betala hela hopen mera än vanlig piglön, ty hon skulle ju inte uträtta bara vanligt pigarbete, utan också dra kunder till affären och det var alltid värdt ett par daler extra i veckan. Hufvudsaken var att träffa på en af det rätta slaget. Då skulle nog de goda tiderna komma tillbaka.
Tuominens bleka, ölplussiga ansikte lystes upp af den förnöjelse han erfor öfver de lofvande framtidsutsikterna, oaktadt han redan flera gånger förut stått där och förgäfves mönstrat hvarenda kvinlig emigrant, som med nyfiken och smått rädd uppsyn första gången beträdde det förlofvade landets jord. Betänksamt drog han fram en nästan helsvart cigarr ur innerfickan på sin rock, bet af spetsen och skulle just till att tända pjesen, då dörrarna till Castle Garden slogos upp och de första af de nyanlända visade sig. Han stack skyndsamt cigarren tillbaka i fickan och tog ett par steg framåt för att på möjligast nära håll kunna mönstra enhvar som kom och sålunda vara säker att inte af misstag låta någon landsmaninna passera förbi.
Det var en brokig hop, som långsamt välde fram ur Castle Gardens portar, genom hvilka redan så många högt flygande förhoppningar, så många gäckade drömmar, så många brutna och sköflade lif tågat fram mot en obekant framtid, hvilken nog för de flesta af alla de många tusenden, som trampat den nötta tröskeln, blifvit långt ifrån så ljus som de förestält sig. Gammalt folk, som först efter långt och allvarligt öfvervägande beslutit sig för det svåra steget att lämna hemland och vänner; unga, äfventyrslystna män och kvinnor, hvilka fulla af hopp och ljusa framtidsutsikter blott längtade att få börja på i guldlandet, som skulle gifva dem alt det de icke kunnat hoppas att vinna där hemma; män med ett stormigt föregående tydligt prägladt i dragen, tvungna att börja på nytt i en annan del af världen än den som bevitnat deras förra nederlag, och slutligen den stora hopen af värkliga arbetare, som kommit blott för att förtjäna en större dagspenning än hemma, för att få äta sig ordentligt mätta hvar dag och för att möjligen få ihop litet utöfver de dagliga behofven, att användas i framtiden af dem själfva eller för hustru och barn, som stannat efter.