Det var en af de stora emigrantångarne, som kommit, och det dröjde länge, innan den långa processionen af ett tusental passagerare hunnit genomgå alla formaliteter inne i den fula, gamla byggnaden och komma ut i det varma solskenet, som gaf Batteryparken där utanför en sådan prägel af fridfull glädtighet som om den legat hundrade mil från den rofgirigt väldiga staden, hvars buller och dån endast dämpadt trängde fram mellan träden.
En om en kommo invandrarne, familjevis eller i större grupper af landsmän från samma näjd, de flesta nyfiket gapande omkring, ifriga att uppfånga den första skymten af det underbara land, där alla kunna bli rika, medan andra liknöjdt vandrade framåt, väl vetande att arbete är arbete öfveralt i världen och att endast de gynnade få undgå de många motgångarna i början. Italienare i ifrigt pratande och gestikulerande grupper; tyska familjefäder, med ängslig uppsyn sökande hålla hustru och barn så tätt tillsamman som möjligt; svenska jäntor i vidunderligt eleganta hattar, det första, synliga jämlikhetstecknet; rysk-polska judar med lurande ödmjuk min och klädda i den långa rocken med skörten ända ned till hälarna; irländare med öfvermod och oförsynthet tydligt uttryckta i blick och låter — en hel profkarta, med ett ord, på alt hvad Europa i befolkningsväg kan vara af med, drog där förbi Tuominens späjande ögon.
Men han såg ingenting annat än en hop människor, som inte företedde några af de bekanta hemlandsdragen i dräkt och typ. Ty finnarna voro som vanligt de sista. De hade hållit ihop under hela resan och väntade nu lugnt tills alla de andra voro affärdade för att inte bli åtskilda i sista minuten. De skulle ju ändå så godt som alla upp till kontoren vid State street för att uträtta ett och hvarje, höra efter bref, fråga sig för om arbetsutsikter o.s.v. såsom de af andra amerikafarare hört att man hälst bör göra.
Slutligen kommo de första af dem i sikte. Tuominen tog ytterligare ett par steg framåt, ty bedrog han sig inte, så skymtade där något kjoltyg bakom den första gruppen af män, som syntes i dörren.
— Välkomna till Amerika, gossar! ropade han redan på håll till dem, likasom med en glad aning om att hans hopp inte i dag skulle bli sviket.
Nykomlingarna sågo endast smått nyfiket på honom. De hade blifvit tillräckligt varnade för alla de skojare, som drifva omkring i New-York och visste nog att också landsmän finnas bland det följet. Den där pratmakaren var väl en sådan gynnare; bäst således att inte als inlåta sig med honom?
Men Tuominen lät inte afspisa sig så lätt, ty nu såg han att han inte misstagit sig. Där kom värkligen en duktig, rödblommig flicka i sällskap med ett par karlar och hennes utseende slog an på Tuominen i högsta grad. Inte såg hon ju alldeles så ut som han i tankarna utmålat den blifvande pufätsiken, därtill liknade hon altför litet sångflickorna sådana han kom ihåg dem, men där fans ett visst något hos henne i stället, som gjorde att Tuominen sväljde ett par tag och som kom hans vattiga ögon att blänka. Hon skulle nog kunna locka sjömanskunderna tillbaka till hotellet!
— God dag, god dag! sade han, då sällskapet passerade förbi. Hvarifrån kommer ni go' vänner?
Flickan och hennes följeslagare dröjde något, men svarade ingenting. Det föreföll dem så underligt att redan vid första steget här i det främmande landet höra sitt eget språk.
— Hvart gäller vandringen? fortsatte Tuominen i samma vänligt beskyddande ton, i det han jämte dem gick framåt vägen. Jag är gammal New-Yorkbo, så jag kan nog hjälpa er med ett och hvarje, om det är något ni vill veta besked om.