— Vi ska upp till kapten Jeansons, svarade den ena af karlarna halft motvilligt, och höra åt om arbete.
— Flickan också? är hon ute på arbetsförtjänst, så kunde jag kanhända ge henne ett godt handtag.
— Visst är jag det, svarade den tillfrågade kort. Den mönstring han i en hast låtit den nya bekantskapen undergå hade synbarligen inte söft hennes misstro mot folket i New-York.
— Nå om så är, så kunde vi måhända komma öfverens genast, sade Tuominen, besluten att så vidt möjligt gripa tillfället i flykten. Jag har ett hotell här i New-York och behöfver en duktig flicka för att se efter ett och annat. Här i landet duger tjänstefolket inte mycket till och därför betalar jag gärna hög lön, bara jag får någon som duger. Hvad sägs om fyra daler i veckan? och eget rum och alt fritt förstås? och två frikvällar? Det är annat det än att tjäna hemma för trettio mark om året och staten!
Magdalena Jussila tvärstannade och stirrade med förvånadt vidöpna ögon på frästaren. Fyra daler i veckan — tjugu mark! Karlen måste ju vara förfärligt rik — men så hade han också ett hotell. Inte såg han särdeles prydlig ut där han stod i solskenet, som bragte den grågula, snuskiga blekheten i hans feta ansikte att sticka af så fult mot de sura, rödkantade ögonen. Men han var fint klädd och det mera än uppvägde det mindre behagliga intrycket i öfrigt, för hvilket Lena inte gjorde sig närmare reda, ehuru hon nog kände det. Och dessutom betydde ju alt annat platt ingenting i bredd med utsikten att få tjugu mark i veckan — i veckan! Med bara en månads lön kunde ju modren och syskonen hemma på torpet lefva ett halft år!
I en blink drogo dessa tankar genom hennes hufvud och hon var redan färdig att utan vidare svara ja, då en af männen öppnade sin mun till en misstrogen fråga om Tuominen också talade sanning och värkligen var den han gaf sig ut för.
— Joo, det kunde han svära på. Och ville de inte tro honom, så kunde de ju höra åt på Jeansons kontor. Herrarna där kände honom nog och han hade visst ingenting emot att följa med dit.
Gruppen satte sig i rörelse igen med Tuominen och Lena i spetsen. Han agerade ciceron och kavaljer, berättade och beskref om Batteryparken, visade pelarjärnvägen, under hvilken de gingo, och lugnade i öfverlägsen ton Lenas förskräckelse, då ett tåg i ursinnig fart brusade fram genom luften högt öfver deras hufvuden.
Hon lyssnade nog till hans ord och fick genom dem ett dunkelt intryck af hans öfverlägsenhet och kunskap om alt möjligt, men hela tiden hörde hon bakom dem likasom en tung klang af silfverslantar och orden: fyra daler i veckan — tjugu mark! surrade rundt i hennes hufvud. Det var ju rent af att bli rik med ens — mången hemmansbonde i Finland hade inte så stora inkomster.
Utkomna ur parken gingo de öfver gatan och inträdde på emigrantkontoret. Det var fyldt af nykomna invandrare, som kommit dit i liknande ärenden och nu undrande gapade på de ståtliga bilderna af stora ångfartyg, som prydde väggarna, på de grant utstyrda tidtabellerna och annonsplakaten, som lågo kringströdda öfveralt, och icke minst på de flitiga herrarna, som i skjortärmarna kommo och gingo innanför den långa, finpolerade disken, skrefvo och raspade, besvarade frågor och gåfvo upplysningar.