Tuominen armbågade sig utan vidare fram genom trängseln, dragande Lena vid handen så nära till disken som möjligt, och tilltalade på finska en af kontoristerna.
— Var god och säg den här flickan, sade han tvärsäkert, om jag är karl att betala henne fyra dalers lön, ifall hon tar tjänst hos mig.
— I veckan, tillade Lena med eftertryck.
— Ämnar ni taga tjänst hos honom där? frågade kontoristen, pekande med en smått föraktlig åtbörd med sitt pennskaft på hotellvärden.
— Jo, nog tänkte jag så, om han bara är den han ger sig ut för.
— Nog har han råd att betala så mycket och mera till om det gäller, men inte är det något godt ställe ni kommer till.
Tuominen kastade en ilsken blick ur sina sura ögon på den unga mannen, i det han buttert anmärkte att han aldrig gjort något ondt, men i Lenas minne dök som en blixt upp en af de varningar hon fått med på vägen af klokt och erfaret folk.
— Är det — — — är det ett sådant där dåligt ställe? frågade hon med en sådan min af förskräckelse att kontoristen inte kunde låta bli att draga på munnen.
— Nej, nej, sade han lugnande. Det är det inte, men karlar komma dit i mängd af alla möjliga slag och de dricka och — — —
— Det är jag inte rädd för, afbröt Lena med en säker knyck på nacken. Karlar hade hon nog sett förut, både fulla och nyktra. Var det inte något värre, sade hon, så skulle hon nog taga tjänsten.