Därvid blef det. Kontoristen hade annat göra än att hålla tal om världens falskhet för obstinata bondjäntor, som ändå till slut gjorde ackurat såsom de själfva ville. Han höjde på axlarna och vände sig till en annan kund, som frågat besked om något, medan Lena anhöll om upplysning af sin blifvande husbonde om, när hon skulle komma i tjänst, huru hon skulle få upp sin kista från Castle Garden o.s.v.
Det åtog han sig alt att uträtta. Hon skulle bara följa med och vänta, medan han bestyrde om en expressman, så kunde de sedan genast begifva sig till hotellet. — Men hade hon inte någon i följe med sig, som hon ville taga afsked af?
Nej, ingen annan än de reskamrater hon träffat på ångbåten, hon var helt ensam. Och orlofsedel hade hon inte häller, hon hade aldrig tjänat förut, men prästbetyg och pass hade hon i kistan.
— Sådant frågas här inte efter, upplyste Tuominen öfverlägset. Det är ett fritt land, där man är sin egen herre.
Det föreföll Lena underligt. Alldeles som lösdrifvare allihop. Men hon för sin del var ju dokumenterad i alla fall och hvad andra voro rörde henne inte.
Hon tog afsked af några reskamrater, som också kommit upp till kontoret, och tågade därefter i väg med sin nya husbonde, tillbaka ned till Castle Garden. Där blef alt klart i en handvändning, och därifrån gingo de till pelarbanans närmaste station.
Folkmassan, som välde i två oafbrutna strömmar upp och ned i den höga, smutsiga trappan, bullret och sorlet på gatan, dånet af ett par tåg, som rusade förbi uppe i luften innan Lena och hennes följeslagare hunno upp, tjutet af ett halft dussin tidningspojkar och skoputsare, som gjorde affärer på gatan nedanför — det tusenstämmiga larmet med ett ord af det brusande, rastlösa lifvet i en världsstad, hvaraf hon nu för första gången hörde och såg något, gjorde Lena rädd och kom hennes hufvud att svindla, så att hon nästan kände sig sjuk. Och sedan de klämt sig in i den fullpackade järnvägsvagnen och rasslade i väg mellan husraderna, i höjd med tredje våningens fönster, vände i hisnande skarpa kurvor kring gathörnen, dånade fram öfver taken af lägre byggnader och långt under sig sågo den mylrande hopen af människor, hästar och åkdon på gatorna — då blef Lena helt blek af skrämsel och grep ofrivilligt tag i Tuominen, som om han behöft stöd.
Han sökte lugna henne med att det als inte var någon fara på färde, men inom sig smålog han öfver sin goda tur. Just en sådan dum stackare, som ingenting begrep, var det han behöfde. Henne blefve det nog inte svårt att få till hvad som hälst.
Omsider anlände de till afstigningsstationen och efter en kort vandring till hotellet vid Chenystreet. En och annan karl, som mötte dem, hälsade ovanligt vänligt på Tuominen och syntes böjd för att inleda samtal, men Lenas husbonde bara såg småslug ut och gjorde en åtbörd, hvilken kunde tydas såsom: senare, nu har jag inte tid.
Krogsalen var öde och tom, så när som på gamla Wehkalainen, husvakten, som satt och såg på sin pipsnugga bakom disken, halffull och nöjd med sin lott. Han logerade alltid hos Tuominen då han var i land, ända sedan han för sex år tillbaka första gången råkat taga in där. Då hade han supit upp hela sin hyra inom huset och hade sedan fortsatt att supa på kredit, tills också den var slut och han sålunda tvungits att taga hyra på nytt. Sedan dess hade han regelbundet efter hvar resa hemtat sina pengar till Tuominen för att afbetala sin skuld, men det hade inte ännu lyckats. Hvar gång han tog ny hyra, fick han veta, att han igen var skyldig en hel hop dalrar för logis och mat och whisky och därför kom han alltid tillbaka. Och då han ju ingenting bättre hade att göra, var han villig nog att agera husvakt och sköta rörelsen när Tuominen var ute.