Lena såg sig omkring med en viss förvåning i sitt trinda, fryntliga ansikte. Inte hade hon ju sett många hotell, men nog hade hon, att döma af hvad hon hört, förestält sig att de sågo litet finare ut.
Tuominen var inte sen att märka det mindre behagliga intrycket.
— Här skall snyggas upp öfveralt, skyndade han att försäkra.
— Det tål vid, sade Lena, hvar är köket?
— Ah, dit hinna vi nog, menade Tuominen. Inte skall du stå i köket i alla fall, utan här inne skall du vara och hjälpa till att passa upp och städa rummen. Kocken har ensam att göra med köket.
Kocken! Det lät ståtligt i Lenas öron. Hon kunde ju inte veta att kocken var en gammal, försupen matros, som gick på träben sedan ett storartadt fylleri med slagsmål för ett antal år sedan nere på ett varf, och som därför var glad att få sköta grytorna på Tuominens hotell för bara tak öfver hufvudet, maten och några utslitna klädesplagg då och då.
— Nå, och mitt rum? frågade Lena vidare.
Jo, det kunde Tuominen visa. Han hade själf klistrat upp nya tapeter i ett litet kyffe i öfra våningen, sedan Wehkalainen hvitlimmat taket, och trodde därför att Lena skulle bli förtjust öfver ståten. Men han hade glömt att låta skura golfvet och tvätta fönstret, hvilket häller inte varit öppnadt under de år han bott i huset, så att den blandade doften af gammal tobaksrök, dålig sprit, surt tapetklister och inbitet snusk var ohygglig, medan golfvets naturliga färg var omöjlig att upptäcka under de otaliga hvita fläckarna, hvilkas kalkfärg så bjärt stack af mot den svartbruna bottenkulören af tobakssaft och smuts.
— Här ser ut som i en svinstia, sade Lena förargad, så snart hon kastat en blick i rummet. Och inte ens lås har ni för dörren. Här sofver inte jag, om jag inte får ett ordentligt lås. Och skuras måste här strax, innan kistan och sängen tagas in. Får jag en birong också?
— Jo visst, försäkrade Tuominen, som alt ännu kände sig något osäker om sin pufätsiks naturell, men var besluten att göra alt för att ställa henne tillfreds. Och gungstol får du, och matta på golfvet.