— Här har druckits nog för i kväll, förklarade han. Det är bäst ni går er väg nu, så jag får stänga.
Intet parlamenterande hjälpte, men huruvida det skulle blifvit så alldeles lätt att värkligen afhysa det envisa sällskapet är tvifvelaktigt nog, såvida inte en af gästerna råkat säga, att man inte kunde begära att en nygift man skulle tillbringa hela natten med drickande. Då slog stämningen om med ens och, efter en ytterligare salva af skämtsamma anspelningar samt ett skråligt försök att hurra för bruden, begåfvo de, som inte bodde i huset, sig bort, medan hotellgästerna med mycket besvär och stort buller knogade upp till öfra våningen, lämnande värden att stänga och släcka gasen.
Därunder var det som om det grofkorniga skämt gästerna i sista stunden affyrat hade nytändt Tuominen gamla lust till Lena. Under det skarpa drickandet hade han als inte kommit ihåg henne utan motståndslöst hängifvit sig åt ruset, men Wehkalainens besynnerliga beteende hade väckt honom och satt hans hjärna i arbete igen. Sedan behöfdes blott gästernas anspelningar för att all den sprit han förtärt skulle värka som eld under en panna. Medan han räknade ihop kassan för dagen steg begärelsen alt högre inom honom, men nu fann han nästan nöje vid att vänta och pina sig själf. Nu, då hon inte mera kunde afvisa honom, hade det ju ingen brådska.
Men på samma gång han tänkte på detta, sköto andra visioner upp och i dem spelade Lena sådan han sett henne om natten, då hon dref ut honom med damborsten, hufvudrollen. Han bet ihop käkarna och sväljde ett par gånger, slog i åt sig ett stort, bräddfullt glas whisky samt tömde det i ett drag. Därpå skrufvade han ned gasen och gick upp i sitt rum för att först låsa in sina penningar.
En stund därefter vaknade Lena vid det någon sökte öppna hennes dörr.
— Hvem är där?
— Hvem annan skulle det väl vara än jag, svarade Tuominen otåligt. Det förargade honom att finna dörren stängd.
— Hvad vill ni? gå och lägg er och låt mig vara i fred.
— Seså, prata inte nu utan öppna dörren. Din man må väl få komma in när han vill!
— Min man är ni inte ännu, och så länge håller jag min dörr stängd. Gå nu till sängs och ställ inte till något spektakel. Lenas röst ljöd helt vänlig och i själfva värket kände hon sig häller inte förargad. I morgon skulle de ju vigas — — —