Men Tuominen blef rasande. Skulle han låta afspisa sig så snöpligt och stå som ett åtlöje, bara för att hon hade några dumma griller om vigsel med präst? Den länge kufvade begärelsen, spritångorna och vreden tillsammans tumlade om i hans hjärna och bragte honom på en gång i sådant raseri att hans röst ljöd hes och skroflig.
— Om du inte öppnar dörren på ögonblicket så sparkar jag in den, förb—a mig gör jag inte det!
— Ni är väl inte galen häller! hördes Lenas röst tätt innanför dörren. Hon hade rusat upp ur sängen, skrämd af Tuominens tonfall, som inte lämnade något tvifvel om att han menade hvad han sade. — Var nu hygglig och gå! alt ännu i bedjande ton.
Ett våldsamt slag mot dörren var alt det svar hon fick, och det bragte också henne i harnesk.
— Jaså, det börjas på det sättet, sade hon i helt annan tonart än förut. Nå, bättre är det att det händer i dag än i morgon. Vänta skall ni få på, att få mig till prästen, om ni håller på så här. Gå genast från min dörr eller också går jag i morgon och det blir ingen vigsel af mellan oss.
Det var halmstrået som bröt kamelens rygg. Flämtande af ursinne framstötte Tuominen i afbrutna satser en ström af svordomar och skymford, medan han gång på gång sparkade till dörren så den knakade i fogningarna.
— Går, säger du! Du går så i h—vete häller. Det är slut nu med dina konster — och jag är den som befaller. Öppna på ögonblicket, om du inte vill ha mera stryk än du orkar ta emot — — —
Han kastade sig med hela sin kroppstyngd mot den klena dörren, som flög i stycken, illa skakad som den redan förut var.
Lena sprang med ett högt skrik så långt undan som hon kunde komma, men inom ett ögonblick hade Tuominen hunnit fram till henne och slog henne våldsamt i ansiktet. Intet annat än vanvettigt raseri kände han numera och därjämte begär att krossa hennes motstånd en gång för alla. Han grep henne med ena handen i håret och höjde den andra till ett nytt slag, då med ens Wehkalainens röst hördes genom tumultet:
— Jaså, du slår kvinfolk, din rackare! men nu ska' du få se på f—n.