Och Wehkalainens årslånga, tysta och tillbakaträngda förbittring mot blodsugaren gaf sig luft i ett kok stryk sådant Tuominen aldrig förut varit med om. Ett ögonblick sökte han sätta sig till motvärn, men det nästa låg han kullslagen på golfvet, bedjande om nåd och försköning under slagen, som obarmhärtigt haglade ned på honom.
Slutligen lade Lena sig emellan. Hon kunde ju inte se karlen ihjälslagen midt för sina ögon häller, och dessutom hade hon nu hunnit kasta litet kläder på sig, så att hon kunde träda fram.
— Låt det vara nog nu, sade hon. Nog lär han nu låta mig vara i fred.
— Det är det bästa han kan göra, men egentligen borde han ha litet mera för min egen skull. Wehkalainen lämnade med synbar motvilja sitt värk, det han inte tycktes anse stort mera än halfgjordt, ehuru krögaren stönande och med slutna ögon låg kvar på golfvet, altför mörbultad att stiga upp.
— Rör på dig, kommenderade matrosen, i det han omildt berörde den liggande med foten. Och då Tuominen mödosamt reste sig, tog han honom i armen, ledde honom till hans eget rum och låste dörren från yttre sidan, hotande med en grof ed att slå sönder hvartenda ben i hotellvärdens kropp vid minsta försök att kalla på hjälp. Därpå gick han tillbaka till Lena, som under tiden förfullständigat sin klädsel och nu var sysselsatt med att bada sitt illa svullna ansikte med kallt vatten.
— Hvad ämnar du nu taga dig till? frågade han. Jag måste härifrån redan i natt, annars låter han häkta mig och sedan vet man inte huru det går. I morgon dag reser jag från New-York och tar hyra från en annan stad, men för dig blir det värre, han är i stånd till hvad som hälst.
— Jag blir inte häller här, förklarade Lena bestämdt. I morgon går jag, om jag så aldrig får någon tjänst mera.
— Inte kan du gå som du vill, när du gift dig med honom, sade
Wehkalainen medlidsamt.
— Jag är inte gift, protesterade Lena. Och så beskref hon alt som förefallit tidigare på dagen.
Den gamla matrosen klådde sig betänksamt i hufvudet. Det var en högst kinkig kasus att utlåta sig om, ty så mycken aning om lagar och seder i Amerika hade också han, att han visste det en domare kunde viga utan biträde af präst. Frågan var nu bara om den sluskige karlen, hvarom Lena talade, värkligen var en domare.