— Nog är jag rädd för att du är gift i alla fall, sade han slutligen tveksamt och då vet jag sannerligen inte hvad jag skall råda dig till.
Lena brast i gråt. Om hon värkligen var gift med Tuominen så var hon olycklig, nu visste hon det. Sådan han visat sig i natt kunde hon tro honom om hvad som hälst — härnäst skulle han väl slå ihjäl henne. Hon snyftade alt bittrare.
— Vill du rymma? frågade Wehkalainen tvärt. Han hade fått en idé.
— Jo, men hvart? Jag känner ju ingen människa här i landet.
— Ja, inte just jag häller. Men jag känner ändå till flera trakter i Michigan och Minnesota med, där det fins hela byar af finnar. Dit kunde du resa.
— Ar det inte förfärligt långt dit?
Det var åter en brydsam fråga, ty Wehkalainen hade passerat genom Minnesota och Michigan på återväg från San Francisco. Han hade under sommaren arbetat hos några finska farmare och hade sedan färdats till New-York på en hvetepråm, där han i sällskap med några andra drifvare omsatt säsongens besparingar i en sådan mängd whisky att han inte hade det minsta minne af resans längd. Men han trodde inte att det var så farligt långt med bantåg.
— Men om Tuominen får reda på att jag är där, så kan han väl få mig tillbaka med kronoskjuts? frågade Lena, öfvertygad om att en så vacker institution som "kronoskjutsen" fans införd i hvarje civiliseradt samhälle.
— Det skulle han väl kunna, menade Wehkalainen, med tanken på polisens ogenerade sätt att handskas med förrymda sjömän. Och enligt alt hvad han visste var väl lagen mycket strängare mot förrymda hustrur.
— Då är det inte värdt, pustade Lena. Jag har bara den skammen till att bli fasttagen.