— Strunt, sade matrosen. Han hade rymt mera än en gång och vanligen hade det lyckats utmärkt.
— Det kan så vara för en karl, invände Lena med en djup känsla af afund mot det kön som kunde säga "strunt" om kronoskjutsen, men för mig vore det en evig skam om polisen tog mig. Nog måste jag bli här, om han också slår ihjäl mig. Hon började gråta på nytt.
— Så res hem, sade Wehkalainen otåligt. Där kan han ingenting göra åt dig och ångbåtar går det hvar dag.
— Jag har inte pengar, snyftade flickan. Två daler är alt hvad jag har, han har inte gifvit ut något för den här veckan.
— Ja, men jag har, försäkrade Wehkalainen, som nu en gång var besluten att spela Tuominen ett gement streck. Du kan få låna af mig tills vi träffas igen, tillade han skämtsamt.
— Inte vill jag ta dina pengar, protesterade Lena. Gud vet om vi träffas igen i den här världen.
— Det gör ingen skilnad. Jag bara super upp dem, om du inte tar dem. Vill du så gå vi strax ned till Castle Garden och vänta där tills du få biljett så kan du resa med första båt?
— Nog hade jag tänkt stanna tills jag arbetat ihop åtminstone tvåhundra daler, sade Lena fundersamt, med en sista, sorgsen afskedstanke till sina vackra rikedomsdrömmar, men hällre far jag hem med mindre än jag blir kvar här i huset.
— Allräj, sade Wehkalainen afgörande. Du kan få min sjömanssäck för dina saker. Kistan kan jag inte bära allena, men det mesta du har går nog i säcken.
— Bry dig inte om det. Vi orka nog bära kistan tillsammans och hällre lämnar jag den på gatan än här, sade Lena hurtigt. Hon fick en riktig hjärtklappning vid tanken att redan om några timmar vara på hemväg, och det lifvade upp henne.