Ett svagt försök från min sida att göra klart för honom, huru ytterst ringa utsikter han hade att få igen sin bruna vallack, misslyckades totalt, och lika liten effekt hade alla föreställningar om, att han kunde råka illa ut på vägen till Pine Ridge, helt ensam och obeväpnad som han var.

Han bara smålog öfverlägset och menade tro på, att han nog kunde reda sig. Indiantattare hade han sett så godt som hvar dag ända tills det här bråket börjades, och var inte det minsta rädd för dem. Och för resten, om de velat göra honom något ondt, så hade de väl gjort det då de stulo vallacken. Om den saken hade de nog varit flera. Den gaf sig inte fast åt hvem som hälst.

Där hjälpte intet resonnerande, det insåg jag och önskade honom härför lycka på färden och så redo vi på, jag och min reskamrat, som kände sig högeligen road af Enoch Muponens historia. En enda indian sågo vi under resten af vägen, men då han uppenbart var ännu ängsligare att undvika oss än vi honom, så kommo vi utan vidare äfventyr på aftonen fram till reservationsagenturen.

Och följande morgon infann sig äfven vännen Enoch. Han hade anländt redan under natten och hade så snart solen gick upp begifvit sig till det läger en del s.k. vänskapligt sinnade indianer slagit upp i dalen nedanför agenturen, för att se åt om hans bruna vallack möjligen fans där. Men intet spår af den hade stått att upptäcka, och därför kom han nu till mig. Jag skulle skaffa honom besked om hvar de andra tattarne uppehöllo sig. Nu kände han sig ändå säkrare än förut om att hela kriget var bara skräp, då ju en hel hop af de röde i allsköns vänskap och fredlighet kommo och gingo bland soldaterna kring agenturen utan att någon oroade dem.

Men han blef smått fundersam, då han hörde att indianerna höllo till ute i ödemarken, minst fem eller sex gånger längre bort än den väg han redan kommit, och att ingen från en dag till en annan kunde säga hvar de vore att söka.

— Då måste man ju ha vägkost med sig, sade han i förtretad ton. F—n också, att jag inte visste det förut. Jag har inte mera med mig än för ett par dagar, så nu måste jag hem tillbaka.

Igen försökte jag öfvertyga honom om att det dock vore mycket klokare att vänta tills kriget var slut och sedan på allvar börja spaningarna efter vallacken.

— Jo, inföll han med en viss hetta, och då ha de ridit den fördärfvad.
Nog är det bäst att göra hvad man kan, så länge den är i lifvet.

Därmed begaf han sig på väg efter vägkost och kom först följande dag tillbaka, med betslet öfver axeln som förut. Men då var det redan för sent. Samma morgon hade ordres utfärdats, förbjudande en och hvar att begifva sig längre bort från agenturen än till förpostlinjerna, och det svaga försök jag gjorde att utvärka tillåtelse för Enoch Muponen att passera för att leta efter sin häst, misslyckades naturligtvis.

— Galenskaper! sade stabschefen, i hvars hand afgörandet låg, karlen måste vara från förståndet. Och därvid såg han på mig med en blick, som angaf, att han inte kände sig fullt på det klara med ombudets sinnestillstånd häller.