Muponen blef förargad, då han hörde utgången, men sedan han å sin sida gjort ett fåfängt försök att helt ogeneradt vandra sin väg som om inga förpostlinjer funnits, öfvergick förargelsen till missmod.
— Nu får jag den väl aldrig tillbaka, sade han hopplöst, och hvad skall jag här lefva af när vägkosten är slut?
Den senare delen af frågan besvarade sig lyckligtvis själf ännu samma dag, ty då några af mina kolleger lyckats få reda på de nyheter, hvilka orsakat det generella förbudet mot aflägsnande från agenturen, och i anledning däraf behöfde en kurir för att föra deras telegram till Rushville, erbjöd jag Muponens tjänster för två dollars mindre än det pris herrar cowboys fordrade. Och då jag tillika gick i borgen för hans pålitlighet genom att lofva låna honom min häst, så antogs ombudet med nöje.
Ännu mera nöje beredde det vännen Enoch, som ansåg åtta dollars för en färd till Rushville vara plumpt betaldt, och förklarade sig mera än villig att härnäst föra telegram för hälften, eller fast mindre om så skulle vara.
— Och inte behöfver jag någon häst, slutade han, nog hinner jag dit till i morgon också till fots.
Jag förklarade dock alldeles bestämdt, att de som skickade telegrammen ville hafva dem inlämnade före kl. 12 på natten, och då mörknade hans belåtna min betydligt, i det han frågade huru mycket jag ville hafva i hyra för hästen, men klarnade upp igen, då jag svarade, att kampen behöfde motion och följaktligen inte skulle kosta honom någonting.
Och motion fick den, till och med betydligt mera än jag afsett, ty då vi tidigt morgonen därpå kommo ut ur vår sofbarack var den nya kuriren redan tillbaka, och min häst hängde hufvudet på ett så melankoliskt sätt, att jag helt förargad sökte för Muponen klargöra den betydliga skilnaden mellan att rida en häst fördärfvad och att motionera den.
Men då han högeligen förvånad sade, att han icke kunnat tro annat än att herrarna ville ha det lilla pappret från telegrafen lika fort tillbaka som de andra ned till Rushville, så kunde jag å min sida inte annat än skratta åt hans uppfattning af ett telegramkvittos vikt och betydelse — och i själfva värket hade jag inte häller skäl till annat, då bronchon senare på dagen kryade till igen och med god aptit tuggade sitt foder.
Enoch fick sina åtta dollars, och två dagar senare, då de förut vänskapligt sinnade rödskinnen sent på aftonen med ens bröto upp sitt läger och gåfvo uttryck åt förändringen i sin sinnesstämning genom att från alla håll öfversålla agenturen med gevärskulor, erbjöd sig ett nytt tillfälle för honom att förtjäna pengar. Ingen visste om vägen till Rushville var öppen eller inte, hvarför endast en cowboy befans villig att rida dit med depescher och han begärde femtio dollars för turen.
Priset var öfverdrifvet, men troligen skulle det blifvit nödvändigt att betala det, då de stora tidningarna ju måste få underrättelser om de senaste händelserna, kosta hvad det ville, men jag kallade igen på Enoch Muponen, som alt sedan sin sista expedition dagarna i ända drifvit omkring i närheten af vårt högkvarter, och han var villig att besörja telegrammen för tjugufem.