— Inte skulle jag ens begära så mycket, förklarade han smått generad, men här fins en karl som har en god häst till salu för tjugufem daler och den ville jag gärna köpa. Vallacken får jag väl inte tillbaka numera.
Jag meddelade de andra huru sakerna stodo och de voro så nöjda att de lofvade honom fem dollars extra, om och när han kom tillbaka till Pine Ridge, och så vandrade han att hemta karlen, som hade hästen till salu.
Om en liten stund kom han tillbaka med mannen, hvilken befans vara en Chenyenneindian, anstäld som späjare vid högkvarteret. Huru de två lyckats göra sig förstådda vet allenast den gud, som sätter finska ödemarksbor i stånd att öfveralt i världen reda sig endast med sitt eget språk — förklara det kan ingen. Men Chenyennespäjaren hade faktiskt en häst, den han var villig att sälja för tjugufem dollars, och tio minuter senare red vännen Enoch i väg på den betydligt magra kampen, utan sadel, men med sitt eget betsel, det han med ett grin af belåtenhet hängt öfver hufvudet på sin nya häst.
En smula oroliga kände vi oss visst för honom — de andra troligen mest för sina telegram — men redan vid middagstiden följande dag infann han sig med kvittot, fick sina extra fem dollars och såg själanöjd ut, ehuru han föreföll betydligt styfbent och ögonskenligen sporde mycket ringa böjelse för en sittande ställning.
Efter den mandaten blef han anlitad såsom kurir, så ofta hans häst blott orkade — själf var han alltid redo — och öfveralt inom agenturen blefvo han och hans historia så väl kända, att till och med stabschefen, så snart han visade sig och sade: pass — telekram — Rössville, utan vidare skref ut ett sådant med ett "here old boy, look out for your scalp", eller något i den vägen.
På det enformigaste möjliga sätt gledo dagarna framåt, under oupphörligt manövrerande af trupperna för att utan blodsutgjutelse drifva de röde tillbaka till agenturen, och till ytterst ringa fröjd för oss tidningskorrespondenter, som endast genom högkvarteret kunde erhålla några nyheter, tills ändtligen indianernas hufvudstyrka slog läger endast några få mil från Pine Ridge, och underhandlingar inleddes med höfdingarna om slutlig underkastelse. Då blef situationen intressant, ty misslyckades underhandlingarna, så kunde man hvilket ögonblick som hälst vänta ett angrepp af de mångfaldigt talrikare rödskinnen mot agenturens endast några hundra man starka besättning. Till och med Enoch Muponen begynte förefalla nervös vid utsikten att möjligen ändå inom kort få återse sin bruna vallack, och kunde endast med svårighet afhållas från ett desperat försök att stjäla sig ut till indianlägret, något som var strängt förbjudet.
Så ficks slutligen en öfverenskommelse om en stor pow-wow med höfdingarna till stånd och på bestämdt klockslag kommo de ridande in till agenturen i samlad trupp, målade och befjädrade och mera respektingifvande i sin vilda ståt än åtminstone jag skulle trott det möjligt.
Mellan två led soldater, som höllo åskådarne på tillbörligt afstånd, utan en blick hvarken till höger eller vänster, utan en rörelse eller ett minspel redo de sexton höfdingarna in på agenturens gård, där de lika tyst och allvarsamt sutto af samt bundo sina hästar vid staketet, hvarefter de i en lång rad värdigt tågade in i det stora tältet, där fredsrådet skulle hållas. Där möttes de af kommenderande generalen, hans stabschef och adjutanter i full uniform och af oss tidningsmän i så pass hyggliga kostymer, som vi kunnat åstadkomma efter de många veckornas vistelse i vildmarkerna. Mottagandet försiggick under högtidlig tystnad och lika högtidligt intogo höfdingarna sina platser i en krets på marken, medan generalen satte sig på en stol och vi öfriga förblefvo stående.
Så öppnades öfverläggningarna med ett tal genom tolk af generalen, som uppmanade de röde männen att framlägga sina klagomål mot den store faderns i Washington ombudsmän, och en efter annan stego höfdingarna upp och svarade i ordalag och med åtbörder, som värkligen voro både värdiga och vackra. Flera af dem voro påtagligen födda talare och framstälde sin sak så skickligt, att vi med största intresse följde med förhandlingarna, som redan pågått en tid, då vi med ens hörde ett trampande af fötter utanför tältet och skildtvaktens röst, som förklarade att ingen fick passera.
— Nå, nå — telekram — Rössville, hördes svaret, med ett tonfall, som kom oss alla, ända till stabschefen, att draga på munnen. Ett par gånger upprepades trollformeln med alt ifrigare betoning, men den gången förfelade den totalt sin värkan, och då gick jag ut för att se hvad som stod på, ty att vännen Enoch inte utan giltig anledning försökte tränga sig in, visste jag mycket väl.