Han sken upp af belåtenhet, då han fick syn på mig, och sade med en viktig åtbörd:
— Vallacken är här nu.
— Hvad? frågade jag.
— Vallacken är här, upprepade han, den står där vid staketet bland de andra hästarna. Jag tyckte nog att jag kände igen den, då tattarne kommo, men den var midt i hopen, så att jag inte var säker, och först nu slapp jag in på gården så jag kunde se den.
Under det han talade hade han fört mig fram till planket och pekade ut en duktig brun häst, med en indiansadel på ryggen, ett dito betsel på hufvudet och all möjlig annan grannlåt litet hvarstädes.
— Det är väl bäst att jag tar bort den genast, sade han. Bara herrn säger åt vakten att det är min häst, så slipper jag nog ut.
Det afrådde jag honom dock från att göra, men hvad jag inte kunde förhindra, var att han tog sadeln, betslet och den öfriga grannlåten af hästen och i stället fäste sin byxrem kring dess hals.
Pow-wow'en räckte en god stund ännu och därunder samlades en hop folk, som sett hvad Muponen förehade och godt kunde förstå huru saken hängde ihop, utanför staketet, medan vännen Enoch innanför omsorgsfullt synade sin vallack på alla sidor, kände på dess ben och hofvar och slutligen belåtet utlät sig att den var "åll räjt".
Slutligen kommo höfdingarna ut, åtföljda af tolkarna och tidningsmännen, samt vandrade i högtidlig gåsmarsch fram till sina hästar. De öfriga låtsade som om de inte sågo något ovanligt alls, bundo lös sina riddjur och sutto upp, men en lång, ståtlig karl, grant utstyrd med ett par buffelhorn öfver pannan, gulmålad med röda och svarta tvärränder samt försedd med en lång fjäderkam utåt ryggen, befann sig i tydlig förlägenhet om hvad han skulle göra, då han upptäckte Enoch Muponen hållande den häst på hvilken han ridit in till rådsförsamlingen.
Ett ögonblick sågo de båda styft på hvarandra och därunder blef indianens min alt bistrare, så tog finnen pipan ur munnen, spottade åt sidan och sade: