— Glo du tattarf—n, min är hästen och den rider inte du mera.
Jag kallade på tolken och frågade genom honom, huru rödskinnet kommit sig till hästen. Men indianen svarade ingenting utan såg efter de andra höfdingarna, som långsamt redo bort, blickade på de kringstående, tvekade ännu ett ögonblick — och tycktes så inse att det var en hopplös kasus, hvarför han plockade upp sina tillhörigheter från marken och skyndade med långa steg och mycket liten högtidlighet efter sina kolleger, med den ståtliga fjäderbusken svajande utefter ryggen och ledsagad af åskådarnes skratt och glåpord.
— Egentligen borde han väl ha ett kok stryk också, funderade Muponen, men uppgaf i belåtenheten öfver sin återfunna vallack alla vidare demonstrationer och ledde ut den från agenturens gård under försäkran att nu skulle han genast hem.
Och då vi tidningsmän kort därpå sutto vid vår middag, kom han, ledande sina båda hästar, upp till vår barack, band dem vid dörren, trädde in och gick laget rundt, räckande handen åt enhvar af oss, i det han sade: adjö nu, tackar så mycket, såsom ackompagnement till hvart handslag.
Det var väl förut bestämdt.
Ångbåten från Liverpool till New-York hade redan några dagar varit ute på oceanen, så att de flesta af passagerarne hunnit öfver sjösjukestadiet och kunde vistas uppe på däck samt deltaga i det egendomliga sällskapslif, som råder ombord på en stor oceanångare. Jag för min enskilda del hade tämligen snart fått nog af detta sällskapslif, som just inte föreföll mig synnerligt intressant, och jag tillbragte därefter en stor del af min tid nere på mellandäck, där samlingen af passagerare var betydligt brokigare och just därigenom också hela hopen intressantare än på första klass.
Det är ett egendomligt förhållande, detta att egentligen blott de fattigaste och de rikaste — och långt ifrån alla af de senare — äga mod att helt och och hållet vara sig själfva, att göra och låta som de behaga, kläda sig som det lämpar sig bäst för tillfället och omgifningen, sätta sig öfver andras omdöme och i främsta rummet blott fästa afseende vid egen bekvämlighet och egen fördel — hänsynslöshet i ena fallet, emedan ingen ändå är en tacksam för att man lämnar det egna jaget ur sikte, i det andra emedan i alla fall ens önskningar bli uppfylda så länge man har råd att betala högsta pris för alt. Fattigdomen är brutal, emedan den måste vara det för att icke helt och hållet trampas under fötterna, rikedomen emedan den vet huru stor den mänskliga fegheten är — ofta nog af egen, bitter erfarenhet från den tid, då samlandet pågick med smicker, smil och alt slags kryperi.
Vi hade nu inte mera än en Croesus ombord, och han hörde till det species af släktet, som anser penningar vara illa använda, om de icke utgifvas till fromma för buk och gom, och det slaget är för väl kändt för att kunna reta någons nyfikenhet. De öfriga första-klass-passagerarne voro människor af det vanliga slaget, mer eller mindre sjösjuka, mer eller mindre kära, mer eller mindre glada och sorgsna, af det slags roffiskar, som miljonvis följa med strömmen, sökande snappa åt sig så mycket som möjligt af småfisken, som leker vid ytan och med ett gemensamt namn kallas lifvets goda.
Men på mellandäck fans folk af annat slag, män med irrande, skygg blick och osund ansiktsfärg, tydande på ett lif, förstördt af demonen alkohol, andra med ett bittert, hårdt drag, framkalladt af årslång, lönlös kamp mot nöd och fattigdom, och ännu andra, hos hvilka det bittra, hårda draget längesedan plånats ut och lämnat rum för ett uttryck af slött resignerad underkastelse under alt hvad ödet må beskära. Icke kroppens, musklernas underkastelse, de kunna härda ut med slitet ännu i många år, men själens, som icke mera hoppas på någonting annat än större lätthet att komma åt den dagliga födan, andens underkastelse under den lag, som tvingar den ene att arbeta sig fördärfvad endast för tillfredsställandet af de rent djuriska behofven, och tillåter den andre att slösa all sin förmåga blott på utfinnandet af nya önskningar och behof att fylla.
Alla dessa typer — och många andra jämte dem — voro talrikt representerade på mellandäck, men dessutom fans där folk, som inte hade sin lefnadshistoria skrifven i ansiktet och som därför icke utan vidare kunde hänföras till någon bestämd kategori, men hvilka just därigenom gåfvo några af oss spekulativt anlagda öfverklasspassagerare tillfälle att fördrifva en och annan långtrådig stund med försök att utgrunda, hvad som väl förmått dem till den långa färden.