Jag hade småningom lärt mig känna igen flera af dessa, som inte hörde till någon bestämd klass och hade bland dem särskildt fäst mig vid en af mina landsmän, en man mellan tjugufem och trettio, stor, axelbred och tung, med grå ögon, hvilkas något hängande ögonlock gåfvo dem ett egendomligt bedröfvadt uttryck, och fylliga läppar samt en rund haka, som mera skulle anstått en flicka än en karl. Han höll sig mest i närheten af en kvinna, hvilken påtagligen reste utan annat sällskap och skydd än sina två barn, en präktig liten solbränd, bred och stadig pojke med linlugg, och en flicka, som kunde vara på sin höjd tre år gammal och som alltid hängde sin mor i hälarna. Att han icke var kvinnans man, därtill kunde jag sluta mig af det halft förvånade uttryck af tacksamhet, hvarmed hon tog emot de små tjänster han gjorde henne, och af den halft trotsiga, halft ödmjuka uppsyn, hvarmed pojken med linluggen fogade sig i de förhållningsregler mannen någon gång utdelade, då ungdomens lifskrafter blefvo altför pigga.
— Är det er hustru? frågade jag, för att nu säga någonting, en dag då vi råkade stå i bredd vid relingen borta i fören.
— Nej. —
— Någon släkting? —
— Nej. —
— Hvart är hon på väg? frågade jag vidare, besluten att få ett samtal i gång, trots mannens mycket litet uppmuntrande fåordighet.
— Till ett land i Amerika, som heter Montana, svarade han, med en första blick på den, som inte ville lämna honom i fred.
— Åh, då förstår jag. Hon har sin man därute och reser nu till honom? —
— Så är det, bekräftade han och vände på nytt blicken utåt hafvet, där ett par tumlare simmade i kapp med fartyget och gång på gång lyfte sig ur vattnet så att solljuset gnistrade mot deras våta skinn.
— Hon är väl från samma by som ni? kastade jag fram, i tanke att minnet af hemknutarna skulle göra honom mera språksam.