— Nej, inte ens från samma socken. Jag kände henne inte als, förrän vi träffades på ångbåten från Göteborg, men då hon är helt ensam och har svårt med de båda barnen, så hjälper jag henne litet när jag kan.
— Det var tur för henne att träffa er, sade jag, ty från New-York till
Montana är det hela hopen svårare att resa än från Finland till
New-York. —
— Inte reser jag så långt, svarade han. Jag stannar väl först i New-York en tid. Men nog kommer hon fram, hon har betalad biljett ända till en stad därborta, där hennes man lofvat möta henne. — Vänta litet, tillade han därpå i det han begaf sig bort till trappan, som förde ned till mellandäckspassagerarnes sofrum.
Om ett par minuter kom han tillbaka med ett omsorgsfullt hopviket pappersblad i handen.
— Känner ni den herre, hvars namn står här? frågade han, visande pappret utan att lämna det ifrån sig.
Det var adressen på ett af emigrantkontoren i New-York, där jag visste att en finsk man var anstäld. Jag svarade därför, att jag värkligen råkade känna den ifrågavarande herrn.
— Nå, då är alt riktigt, sade han med ett uttryck af lättnad. Hennes man skickade det här pappret till henne och skref, att hon bara skulle visa det på ångbåtsbron i New-York, så skulle nog någon visa henne vägen till en herre, som åter säkert skulle laga så, att hon kom till järnvägen och in på rätt tåg. —
— Hon måtte känna sig bra säker på sin man, anmärkte jag, då hon vågar sig ut på en så lång och svår resa utan att veta något mera därom än hvad han skrifvit. —
— Jaa, det gör hon, försäkrade han nästan ifrigt. Hon säger, att han alltid varit god mot henne — och en del kvinfolk äro ju sådana att de göra hvad som hälst för den, som är god mot dem. —
Det sista sade han med en ton, som om han för sin del nog vanligen sett andra kvinfolk än sådana han talade om, men var villig erkänna, att könet också företedde vackra undantag.