— Hvart ämnar ni själf ta vägen från New-York?
— Det vet jag inte ännu. Kanske jag inte häller stannar där länge, det beror på huru det går att få arbete och hvad man kan förtjäna. —
— Bäst är det väl att resa så litet som möjligt, sade jag, utan hällre stanna på ett ställe, om blott arbetsförtjänsten är någorlunda god. I längden lönar det sig nog bäst och går hastigast att få ihop så mycket man behöfver för att fara hem tillbaka. —
— Inte ämnar jag fara hem, sade han afvärjande. Men nu skall jag tacka så mycket, för att herrn såg på pappret. —
Därmed gick han sin väg.
Men bekantskapen var gjord i alla fall, det erkände han genom att helt vänligt besvara min hälsning, då vi nästa gång möttes. En cigarr höll han också tillgodo med och tycktes inte häller alldeles obenägen att språka om saker och ting i Amerika, om hvilket han själf visste så godt som intet, men hvarom han gjorde frågor, som visade, att han nog kunde bruka sitt förstånd då så behöfdes.
Ju närmare vi kommo målet för resan, desto mera eftertänksam tycktes han bli och tack vare mina upplysningar om landet, dit vi ämnade oss, tycktes han också börja komma till alt större klarhet om, att det kanske inte skulle bli alldeles så lätt att ta sig fram där, som han förut tänkt sig. Men alla tvifvelsmål därom fördref han vanligen på samma sätt: att det väl ändå inte kunde finnas något land i världen, där en ensam karl, som var frisk och stark och ville arbeta, inte skulle kunna slå sig ut. Det var nog också min åsikt om saken, men däremot kunde jag inte dela hans mening, att det vore bäst att komma till någon trakt, där det fans så få finnar som möjligt. Tvärtom sade jag honom, att han till en början borde söka sig arbete just bland landsmän, då han ju inte kunde någon engelska och således skulle få ganska svårt att reda sig, om han komme bland idel främlingar.
Men det ville han inte höra talas om. Det var som om han rent af varit skygg för landsmän och isynnerhet för folk från sin egen hemtrakt, och sådana, menade han, fans det troligen öfveralt hvar finnar slagit sig ned. Om han inte hade förefallit så genomhederlig och pålitlig i uppsyn och sätt att tala, skulle jag närapå kunnat misstänka, att han hade några mer eller mindre obehagliga skäl för sin önskan att undvika landsmän, men jag behöfde bara se på honom, där han brukade stå vid relingen och blicka ut öfver hafvet för att förstå att han icke hade någonting af brottsling i sig. Där fans hvarken något skygt eller något skuldmedvetet drag i hela hans person.
Så kom den sista aftonen före ankomsten till New-York. Lotsen hade redan kommit ombord, den sedvanliga, festliga middagen, som karaktäriserar sista dagen af de stora oceanångarnes färd, var förbi med skålar och tal, och passagerarne hade spridt sig öfver promenaddäcket i de vanliga kotterierna, hvilka voro en smula lifligare och rörligare än vanligt, tack vare det vackra vädret, den lugna sjön och förhoppningarna att snart komma i land. Jag hade ströfvat omkring där en stund, men då jag under öfverresan hållit mig tämligen mycket på afstånd från de andra, hade jag nu icke häller något kotteri att sluta mig till och gick därför ned på mellandäck för att se hvad folket där hade för sig.
Den första jag fick syn på, var min vän, hvilken såsom vanligt satt helt ensam på relingen med ena armen kring staget på förmasten och såg ned i vattnet, som gnistrade där det bröts i vågor af vårt fartyg.