— Nå, sade jag, nu är resan snart slut. —
— Ja, om man bara skall till New-York, så är den snart slut — och ännu fortare kunde den ta slut helt och hållet, om man ville, svarade han långsamt, utan att lyfta blicken från svallvågorna nedanför.
— Det slutet kommer nog också i sinom tid, sade jag, men därmed har det ingen brådska. Nog är det bättre att vänta och se huru det går. —
— Det vet jag nu inte, svarade han i ännu mera eftertänksam ton än förut. Män väntar och väntar alltid på någonting bättre, och vanligen blir det bara värre i stället. —
— Kom, sade jag uppmuntrande, rök en cigarr med mig och tala om hvad som trycker. Det brukar ofta hjälpa. —
— Inte hjälper det mig, men om herrn vill höra om det, så kan jag nog gärna berätta — det fins så många andra förut, som veta altsamman. —
Vi satte oss längst ute i fören, därifrån man kunde se långt bort öfver den lugna hafsytan och sedan han fått sin cigarr ordentligt tänd, berättade han sin historia, som dessvärre var lik bra många andra jag hört där hemma i Finland.
Det var bara en vacker torparflicka det gälde, hvars föräldrar haft sin stuga endast ett stenkast från den, där han växte upp, så att han ju inte gärna kunde undgå sitt öde att bli kär i flickan och vilja gifta sig med henne. Men hon hade större fordringar på lifvet och framtiden än som så och föll därför ett lätt offer för en nyanländ stockjunkare, som slog omkring sig med pengar och stora ord, så att han inom kort blef ett lejon i hela trakten.
En tid var det roligt nog, med granna sidendukar och punschtraktering hvar gång stockjunkaren kom på visit, men sedan kom en annan tid, då flickan inte mera hade lust att vara glad och hennes stockjunkare inte häller såg alldeles lika munter ut som förut. Och kort därefter började underliga rykten komma i omlopp, och då försvann stockjunkaren totalt — till Amerika påstod man. Men flickan försvann inte, utan var alt kvar hemma då länsman kom och sade, att hon måste i häkte, emedan hon tagit lifvet af sitt barn och att det bästa hon kunde göra vore att bekänna hvar hon gömt det. Och bekänna gjorde hon utan omsvep, så att hela saken inte orsakade länsmannen och domaren mycket besvär, utan kunde utageras redan vid första ting. Det blef sex års tukthus. Men stockjunkaren, som hjälpt henne med råd och dåd, han hade värkligen skuddat stoftet af sina fötter och kunde inte fås tag på, fastän länsman lät lysa efter honom i kyrkan tre skilda gånger.
Det var altsamman, men det hade varit tillräckligt för att göra lifvet där hemma outhärdligt för den som berättade det åt mig den där lugna, vackra Juni aftonen ute på Atlanten, och då hade han beslutat att också resa bort, så långt bort som möjligt, för att kunna glömma altihop. Men det hade inte lyckats honom att glömma det just ännu, det kunde jag tydligt både se och höra då han talade om det, och fattade jag hans sinnelag riktigt, så var han nog en af dem, som inte glömma i hast, hvarken godt eller ondt.