Därför tänkte han häller inte på att med tiden vända hem igen, utan bara på att komma bort, långt, långt bort. Den tanken gick som en röd tråd genom alt hvad han sade om sina framtidsplaner. I New-York ämnade han inte stanna längre tid än hvad han just jämt behöfde för att förstärka sin reskassa, ty stort mera hade han inte haft med sig än hvad som åtgick för ångbåtsbiljetten och kunde behöfvas tills han fick arbete.

Så kommo vi in på kapitlet om Amerika igen, och därom talade vi ända tills jag ansåg det vara tid att gå till kojs och sade honom god natt, sedan jag likvisst förut lofvat att på kontoret i New-York inlägga ett godt ord för hans skyddsling, kvinnan med de båda barnen.

På förmiddagen följande dag kommo vi fram, men då inte ens i det jämnlikhetens förlofvade land som kallas Amerika, öfver- och underklass — här första klass och mellandäckspassagerare — ha samma rättigheter, utan landsättas på olika tider och platser, så förlorade jag min reskamrat tillsvidare ur sikte. De som ha råd att resa på första klass, få gå i land utan vidare så snart ångbåten lägger till, men mellandäckspassagerarne få vänta några timmar innan de, med ungefär samma ceremonier som boskap, utlastas vid Castle Garden, där de underkastas ett slags besiktning och examen om hvad de äro för folk, hvad som förmått dem att emigrera o.s.v. Det är gudbevars för att förekomma att alt för mycket slödder skall slippa in till Unionen — men slöddret på första klass examinerar man inte.

Detta gjorde att jag inte kunde vara min resebekantskap och hans skyddslingar på något sätt behjälplig vid ankomsten, men jag höll mitt löfte att rekommendera hustrun med de båda barnen på emigrantkontoret, så att hon nog kom ordentligt på väg till Montana och blef försedd med kort till ett par af kontorets agenter på orter dem hon skulle passera. Själf såg jag henne inte då hon kom upp i sällskap med sin beskyddare, men då jag ett par dagar senare stod där och betraktade en skeppslast nyanlända emigranter, fick jag i hopen syn på mannen. Han syntes helt nöjd öfver att träffa mig och sade, att han kommit för att höra efter nyaste priset på biljett till Duluth vid Lake Superior, ty där, så hade man sagt honom, kunde en karl under sommaren förtjäna duktiga pengar, ehuru arbetet med lossning och lastning af fartyg var mycket tungt.

— Men det är jag inte rädd för, tillade han med ett halft leende, i det han rätade på sin långa kropp. Nog orkar jag göra sådant arbete som andra stå ut med, bara jag kan komma dit.

Det kunde han emellertid inte den gången, därtill var hans kassa mycket för klen, utan skulle han till en början se sig om efter arbete i New-York. Visst gjordes honom ett anbud att förena sig med en hop andra arbetare, som skulle ned till Costa Rica, där de med arbete fingo betala kostnaden för sin resa, men det ville han inte antaga, emedan han hört att det var så hett därnere, och dessutom, menade han, kunde man inte så noga veta huru man skulle slippa därifrån, om man ville bort. Nej, då var han mera böjd för arbete på ett tegelbruk utanför New-York, dit man också just då värfvade folk och där han enligt noggrann uträkning på två veckor kunde förtjäna ihop hvad som brast i priset för biljetten till Duluth.

Nog blef han varnad för tegelbruket och agenterna, som värfvade arbetare dit, emedan de voro okända svindlare, men han menade, att han nog kunde reda sig. Hufvudsaken var ju att genast få arbete, så att han kunde börja förtjäna, och så begaf han sig ut till sitt tegelbruk så att jag inte mera såg till honom medan jag var kvar i New-York.

* * * * *

En månad senare var jag själf nere i Costa Rica och hade tagit emot befälet öfver en "camp" (arbetarestation) ute i vildmarken. Allting var nytt där borta, både omgifningar, lefnadssätt, värksamhet och folket jag hade att göra med, så att episoden från färden öfver Atlanten snart helt och hållet försvann ur mitt minne. Men några veckor efter det jag tagit emot min camp, fick jag en dag underrättelse från högkvarteret om att en sändning arbetare anländt från New-York och var destinerad till min station, där det behöfdes mera folk. Och då de kommo, var min resebekantskap bland dem.

Han hade ganska riktigt råkat ut för svindlare och bedragare, hvilka, då det sent omsider blef likviddag, i stället för kontanter lämnade honom en räkning på järnvägsbiljett, — tegelbruket låg jämt tjugu minuters väg från New-York — hyra för bostad, — en sofplats på golfvet i en lada — kost och annat, uppgående sammanlagdt till några dollars mera än arbetslönen för den tid som gått.