Jag hade anställning vid en tidning, och till åliggandena vid min befattning hörde bland annat också att ta emot de besökande, hvilka på amerikanskt sätt kommo upp på byrån för att få sina namn publicerade i visitlistan. Bland sådana besökande träffade jag så en dag en man, hvilken värkligen ville träffa tidningens ägare och inte kommit endast för reklamens skull, men som denne för tillfället var utgången, samtalade vi om ditt och datt medan besökaren väntade. Han hade kort förut lämnat sin post såsom chef för staten Illinois fängelse, och däraf kom det sig, att vi snart nog kommo in på kapitlet om brott och brottslingar, hvarvid han ur sin rika erfarenhet meddela åtskilligt af intresse och i sammanhang med det öfriga nämde några ord om den oändliga brokigheten hos den samling af förbrytare han haft omhänder, i typ, i karaktär, nationalitet — i alt, kort sagdt.
— Hade ni några finnar där? frågade jag.
— Jo en, svarade han, den ende där varit under alla de år jag varit chef. —
Jag bad honom berätta hvad han i öfrigt kände till om mannen, men han sade, att det icke var synnerligen mycket, eftersom ingen kunde tala med honom. Han hade hemtats från Wyoming, som ännu inte haft råd och tid att uppföra ett eget statsfängelse och därför aftalat med Illinois om härbergerande af dess förbrytare, för att aftjäna åtta års tukthusstraff, ådömdt för ett mord, begånget där borta i skogarna.
— Det är synd om karlen, tillade f.d. fängelsechefen, ty om inte alla tecken bedraga, så lider han ett bra hårdt straff för det han begått, och säkert är, att han inte kan hålla ut sin tid till slut. Redan då jag lämnade platsen, trodde jag, att han börjat bli sinnesrubbad, och då hade han ändå inte suttit inne mera än några månader. —
— Tror ni då, att han blifvit oskyldigt dömd? frågade jag.
— Nej, inte egentligen oskyldigt. Han har nog knifvat ihjäl en karl någonstädes borta i Wyoming, men om jag bedömer honom rätt — och det borde jag ju kunna — så var det inte något mord utan en sådan där affär, som folk i den delen af världen oftast als inte brukar antastas för. Men karlen förstår mycket litet engelska och kan inte tala tio ord, så det var omöjligt för mig att få reda på någonting närmare af honom själf.
— Hvad heter han?
— Han kallar sig Wilson och under det namnet har han blifvit dömd, men hans eget är det väl inte, eftersom han den första tiden som oftast glömde att svara, då det ropades upp.
— Kan man få se och tala med fångarna där ute? frågade jag vidare.