— Inte i allmänhet, svarade han, men om ni såsom tidningsman och landsman därtill vill besöka honom, så skall jag med nöje gifva er ett introduktionsbref till min efterträdare. — Och bra vore det, om ni reste dit, så den stackars fan en gång finge tala med någon människa, som förstår honom. —
Jag tackade för anbudet och några dagar senare for jag ut till Joliet, där fängelset ligger. Mitt bref till chefen var tillfyllesgörande, så att han genast efter dess genomläsande beordrade en fångknekt att föra mig till 819, Wilsons cell, samt vänta på mig utanför dörren. Några minuter därpå stodo vi i den höga, tysta gården, som sträcker sig genom fängelsets alla våningar, med smäckra järngallerier löpande längs hvarje rad af celler och med ett hvitstruket glastak, som ger en skarp, likformig belysning åt gårdens ljusa väggar och mörka gallerier och trappor. Uppe i tredje våningen kommo vi till cellen 819, hvars dörr min beledsagare öppnade.
Dess innevånare stod vid fönstret och såg ut genom dess galler, utan att ens vända på hufvudet, ehuru han måste hört att någon kom in. Det var en lång, stark figur, klädd i den ohyggliga amerikanska fångdräkten af svart och hvitrandigt tyg, som skäres så att ränderna löpa rundt om kroppen.
— God dag, sade jag på finska.
Han vände sig långsamt om, som om han inte känt sig säker på att ha hört rätt, såg några ögonblick stumt på mig med ett underligt förvånadt och frågande uttryck och förde båda sina händer tillsamman i det han utbrast:
— Herre Jesus välsigne! huru har kapten kunnat få rätt på mig?
Det var ingen annan än min vän från Atlanterfärden och urskogarna i södern. Jag kände igen honom, så snart han öppnade munnen och tilltalade mig med titulaturen där nedifrån, ehuru hans ansiktsfärg var helt och hållet förändrad och dragen blifvit kantiga och skarpa.
Med några ord förklarade jag, att det blott var slumpen, som fört mig till Joliet, men det ville han inte tro.
— Det var nog bestämdt, att vi skulle träffas igen, sade han. Allting är bestämdt på förhand här i världen, och det som en gång är bestämdt händer nog, om man sen vill eller inte.
Hans blick var med ett så stirrande, frånvarande uttryck fästad på mig, medan han gaf luft åt sina fatalistiska tankar, att jag inte genast kom mig för att säga något, men det behöfdes inte häller, ty om ett par ögonblick fortsatte han: