— Se nu på mig till exempel. Redan där hemma brukade jag emellanåt tänka, att jag borde slå ihjäl den där stockjunkaren som jag berättade om på ångbåten, men så tänkte jag igen, att inte kunde jag ju bli mördare, och så gick det dag efter dag tills han rymde — och nu har jag ändå slagit ihjäl honom, fastän det såg ut som om vi två aldrig mera skulle träffas.
— Var det honom ni dräpte uppe i Wyoming? frågade jag, då han tystnade; ett smålöje, hvars uttryck af tillfredsställelse stod i egendomlig kontrast mot blicken, spelade på hans läppar.
— Ja, naturligtvis, svarade han, alt fortfarande leende. Hvem annan skulle jag väl dräpa?
— Huru gick det till? Berätta altihop åt mig.
— Åh, det är just inte mycket att berätta om. Så snart jag såg honom, visste jag, att det var för den skull jag kommit dit, och så, en dag då han slängde ett skymford åt mig, slog jag honom med knifven — bara en gång och han dog strax.
— Jaja, det som man minst väntar sig inträffar vanligen, sade jag och tillade sedan för att söka förmå honom att småningom meddela mig flera enskildheter af tilldragelsen: tala nu om för mig, huru er resa från Costa Rica gick, hvar ni sedan dess varit och arbetat o.s.v. —
Till en viss grad lyckades det att få honom ur tankarna på det som bragt honom till platsen, där vi träffades, ehuru han alt emellanåt syntes böjd för att hoppa öfver den mellanliggande tiden och återgå till episoden i Wyoming. Småningom blef han likväl lugnare och berättade snart på sitt gamla, fåordiga sätt, uppmuntrad af idkeliga frågor från min sida, om huru han kommit till New-Orleans och därifrån rest vidare med en flodångare längs Mississippi. Från denna plats hade han begifvit sig åt nordvest, hade arbetat på några farmer och i en grufva i Colorado samt hade slutligen efter flera månader hamnat uppe i Wyoming, och fått plats vid en såg, där förut några andra finnar arbetade.
När det sedan blef vinter och sågen stannade, drog han i väg inåt skogarna på stockbygge och där hade han till en början tyckt sig trifvas ganska bra. Men så hade förmannen för laget blifvit sjuk och måst lämna arbetet, och då en ny förman kom ut var det ingen annan än samma stockjunkare, för hvars skull flickan från granntorpet blifvit olycklig.
— Det tog mig så underligt i bröstet, när jag såg honom, sade min stackars vän, men först då han fick ögonen på mig och grinade och frågade om Anni skickat hälsningar till honom, visste jag, att det nu var bestämdt, att jag skulle slå ihjäl honom. Först tänkte jag göra det genast, men så tyckte jag, att jag borde tala med honom först för att vara riktigt säker, och därför väntade jag tills vi slutat arbetet och kommit tillbaka till lägret.
Här tystnade han ett ögonblick och jag väntade utan att göra några frågor för att inte störa det lugn, som syntes ha efterträdt den första upphetsningen vid åsynen af mig. Han stirrade rätt framför sig ut i rummet, som om han sökt noga påminna sig alt som händt, men föreföll så stillsam och redig som om hans sinne aldrig varit i minsta mån omtöcknadt, och efter en minut eller så fortsatte han i samma lugna och jämna ton som förut: