— Jag gick in till honom i hans rum och sade, att jag kommit för att tala om Anni, eftersom han frågat efter henne, men han sade, att han visste huru det gått och inte brydde sig om att höra något mera. Då frågade jag, om han tänkte göra någonting, när hennes tid i fängelset vore ute, då det ju i alla fall var hans fel att hon kommit dit, men han bad mig tiga och inte blanda mig i så'nt, som inte angick mig. "Du kan ju själf gifta dig med henne", sade han, "när hon slipper ut. Nog lär hon duga åt dig, om det också gått litet på sned för henne förut".
— Då högg jag knifven i honom och han skrek som en hare, slutade min vän med ett förvridet skratt och så fortsatte han i alt häftigare ton: och sedan öppnade jag dörren och bad de andra komma och se hvad jag gjort, och de bundo mig och förde mig andra dagen långt bort till ett fängelse och sedan till domstolen och så tillbaka till fängelset igen, af och an flera gånger tills jag inte kunde tänka mera och till slut hemtades jag hit och här har jag varit ända se'n dess och har aldrig talat med någon människa förrän nu med er.
Hans blick, som under de sista orden fått ett altmera vildt och förvirradt uttryck, var fortfarande fästad på mig där jag satt på hans säng, utan att veta hvad jag skulle säga eller göra, men syntes igen klarna upp som om något runnit honom i hågen.
— Kommer ni ihåg när ni på ångbåten sade att det nog är bäst att vänta? frågade han, men fortsatte innan jag hann svara något, med ett nytt skratt, som lät ännu vildare än förut:
— Ni hade alt rätt den gången — bara man har tålamod och väntar, så blir nog alt bra till sist. — Men jag behöfver inte vänta länge numera, bara några dagar. Jag har skrifvit till senaten att den där stockjunkaren inte var värd att lefva och nu skall jag få ett hemman för att jag slog ihjäl honom och en senator kommer själf hit endera dagen för att släppa ut mig.
Han hade begynt gå fram och tillbaka i den trånga cellen medan han talade, kastande då och då en blick på mig, och nu stannade han tätt framför mig, som om han fått någon ny idé.
— Ni skall resa hem, kapten, sade han, och laga så, att Anni också slipper ut. Om ni bara säger, att jag har hennes barn här, så kommer hon nog hit och så gifta vi oss och här vet ju ingen någonting om henne. Men ni måste resa genast, tillade han med andlös ifver, och i det han skyndade till dörren och gaf den en väldig spark, som dånade ute i gården, skrek han så högt han förmådde:
— Hemta genast fram kaptens häst, han skall rida efter min brud — hör ni inte?
Fångknekten kom in och jag gick, efter ett hastigt afsked från min stackars vän, som inte tyckte sig kunna få mig i väg fort nog, tillbaka till fängelsechefens rum, där jag redogjorde för utgången af mitt besök, utan att han tycktes bli det ringaste förvånad.
— Jaså, det har brutit ut till slut, sade han endast. Och så ringde han på en af betjäningen och sade: