— Hör på du, hästdoktor, afbröt han pastorns tirad, vi ä' inga barnungar, Salmela och jag, utan kunna rätt väl urskilja om en karl är sjuk eller full. Full var du ända upp till mynningen i dag morgse, och whiskyn du fylde dig med hade du bestält med kyrkans pengar. Sådana konster tåla vi inte här i Anoka, och därför är det bäst du packar dig i väg härifrån, innan pojkarna få tag på dig.
— Domen icke, så varder I icke dömde, säger Herren — började pastorn med en total omsvängning af taktik. Men fredsdomaren gjorde en föraktlig åtbörd.
— Håll upp med den där låten, sade han. Gudlighet af din sort duger inte åt oss. Folket här har kommit öfverens, att de inte vilja höra gudsord af dig numera och ha bedt oss säga ifrån att du kan resa.
— Men om jag nu inte vill, sade pastorn, som faktiskt inte visste hvart han egentligen skulle taga vägen. Jag har väl rätt att bo här så väl som någon annan.
— Jobevars, svarade fredsdomaren artigt, det har du. Men för den händelsen kan jag berätta, att här i Anoka är lika godt om tjära och fjäder som i Mills. Och om det inte hjälper, så häktar jag dig för förskingring af kollekten vid bibelförklaringen. Gudbevars, nog kan du stanna i Anoka, om du har lust.
Men pastor Lahti hade inte lust. När nattåget kom, var han på stationen och köpte en biljett för återstoden af kollekten, till Ishpeming i Michigan. Och där uppvaktade han redaktören för den finska tidningen, och berättade, att han sett sig om bland landsmännen i Minnesota för att möjligen börja en skola och sätta upp en tidning i något settlement där. Men han hade inte kunnat trifvas ihop med det råbarkade följet. Minnesota var ännu inte rätta platsen för en bildad karl.
Huru Pekka fick förlåtelse för hästen.
Ställningen var bekymmersam, det var visst och sant och tydligt och klart både för Matti Ilola och Pekka Tarvanen, där de sutto på hvar sin säck med resgods midt i solbaddet utanför järnvägsstationen. De hade anländt dit med tåget österifrån för ungefär en timme sedan, och då hade konduktören utan synnerliga omständigheter fört ut säckarna samt med en hel mängd ord, hvaraf de inte förstodo ett enda, och några få åtbörder, dem de i stället uppfattat så mycket bättre, antydt, att de själfva skulle göra sina reseeffekter sällskap. Det hade de också gjort, men hvad de vidare skulle taga sig till, visste de inte, ty från stationen ledde hvarken väg eller stig öfver den grågula solförbrända slätten, och stationsagenten hade bara stirrat på dem, då de på ren och tydlig finska frågat, hvad det alt egentligen hade att betyda.
Att där var något i vägen med biljetterna kunde de förstå, men hvad det var, kunde ingendera af dem utgrunda, ehuru de nu i en timmes tid funderat så svetten stod dem i pannan. De visste bara, att det såg högst bekymmersamt ut.
Biljetterna hade Isokylä Antti, som redan några år varit i Amerika, skickat åt dem, och han borde nog haft reda på sig. Och ända tills det blef mörkt aftonen förut hade de sett stationernas namn, hvaraf ett och annat också fans på biljetterna, så det var tydligt, att de först under natten råkat på villovägar. Men biljetterna hade konduktören behållit, så att nu hade de ingenting annat att lita till än Anttis bref, hvilket Matti såsom den äldre och förståndigare hade i sitt förvar.