Matti och Pekka voro bröder och hette egentligen båda två Tarvanen, men Matti hade, såsom seden och bruket fordra, tagit namn efter sitt torp, då han för några år sedan varit lättsinnig nog att skaffa sig både hustru och jordbruk på halsen på samma gång, medan Pekka såsom obesluten alt gick under det gemensamma familjenamnet.
På torpet hade det i början gått bra, men så kom där en liten Matti till världen, och hans mamma gick upp för tidigt, så hon blef sjuk och inte mera kunde passa på hushållet och kräken. Och följden häraf var åter den, att Matti själf fick hålla sig hemma i stället för att förtjäna pengar på stocksläpning såsom förut. Visst anförtrodde han hästen åt Pekka, men det var naturligtvis inte detsamma — "pojkar äro ändå bara pojkar", brukade Matti säga. Och Pekka var nog en pojke till åren, ehuru godt ett hufvud längre än Matti samt trots sina sjutton år lika grof och stark som någon fullvuxen karl.
Kanhända skulle alt dock kunnat reda sig, om det stannat vid den ena oturen med hustrun, men som hvar man vet kommer olyckan aldrig ensam. Och därför hände det en vacker dag under värsta menförestiden, att Pekka kom hem, dragande stocksläden själf, och på den hade han hästens hud. Kräket hade brutit benet af sig och måst klubbas.
Huru det nu egentligen gått till, blef aldrig till fullo utredt, ty i första hettan hade Matti framkastat någonting om, att det skett honom rätt, då han kunnat lämna hästen i händerna på en valp, som ännu inte var torr bakom öronen — och sedan dess hade ingen kunnat förmå Pekka att yttra ett ord om saken. Så snart någon blott nämde ordet häst, knep han ihop munnen, tills den såg ut som ett rakt sträck, och de ljusgrå ögonen fingo ett uttryck, som inte egentligen uppmuntrade någon att fortsätta med det ämnet. Men att han på sätt och vis kände sig skyldig till olyckan, kunde man förstå, då snön smälte bort och han begynte reda till åkern för vårsådden med hacka och spade, utan att någon ens tänkt på att be honom om något sådant.
Då kom Isokylä Anttis bref. Han var kusin till bröderna Tarvanen och hade i stället för att draga lott till värneplikten svurit på, att ingen korpral eller annan stackare, som gick i kronans kläder, någonsin skulle kujonera honom, och så hade han rymt till Amerika. Där hade det gått honom väl, och därför skickade han nu två biljetter för resa från Wasa ända fram till den kolgrufva i Montana, där han arbetade, och där han försäkrade att Matti också kunde förtjäna sina två daler om dagen eller mera. "Pojken kan du ju taga med", slutade brefvet, "han kan ju lika väl växa upp till karl här som där hemma".
Pekka satt och betraktade med något liknande ett löje sina valkiga händer och grofva lemmar, medan Matti stafvade igenom de sista orden, men han blef allvarsam igen, då den äldre brödren långsamt, men mycket stadigt placerade sin näfve på bordet och sade: det gör jag.
Så vände han sig till Pekka, såg betänksamt på honom och sade med särskildt eftertryck: hvad dig angår, så vet jag värkligen inte rätt hvad jag skall göra. Arbeta kan du nog, men om du också har tillräckligt förstånd för att föras ut på en sådan långresa, det vet jag inte. Såsom du måste ha burit dig åt med hästen, då den bröt benet af sig, är jag inte säker om man kan lita på dig.
Pekka blef röd ända upp i pannan och knep ihop munnen hårdare än någonsin förr, medan han stadigt såg brödren rätt i ögonen, men han svarade ingenting, förrän denne tillade: men om du lofvar att göra precist som jag säger, både på resan och sedan också i Amerika, så tänker jag du kan få följa med.
Då sade Pekka bestämdt: jo, det gör jag. Och så talades det inte vidare därom, men så snart Matti sedan fått torpet utarrenderadt och den nödtorftiga utrustningen var i ordning, begåfvo de sig på väg.
Ända till New-York var det lätt att reda sig, då de alltid träffade någon, som förstod finska, och äfven på järnvägen gick det till en början bra nog, ty de reste i sällskap med landsmän, som skulle till Michigan. Men ju längre västerut de kommo, desto värre blef det, och här sutto de nu i själfva Montana, d.v.s. enligt sin uppfattning alldeles i närheten af Isokylä Antti och kolgrufvan, utan att veta, huru de skulle komma dit. Det var därför det var så bekymmersamt.