Det var naturligtvis alt hebreiska för Matti. Men det förstod han att de ändtligen fått tag på någon, som kände vägen till Tirlots, och därför lade han sig, då sällskapet om en stund skildes åt, till hvila på blanka golfvet med större sinneslugn än på mycket länge.
På morgonen förde amerikanaren dem in på rätta vägen, pekade uppåt bärgen, dit den ledde och sade ett par gånger: Deer Lodge.
— Bra, bra! svarade Matti, nickade våldsamt till tecken att han förstod, och efter ännu en handskakning med vägvisaren vandrade de båda bröderna med gladt mod framåt på väg till Tirlots och Isokylä Antti.
Men då de gått en half mil eller så och Matti fått tid på sig att öfvertänka alt, som inträffat på det sista dygnet, vände han sig till Pekka och sade med eftertryck:
— Jag tror ändå inte att det var ditt fel, att hästen bröt benet af sig i våras.
Och Pekka prässade inte ihop munnen, utan öppnade den till det bredaste löje han kunde åstadkomma.
Nikolaïpolka.
Om jag inte helt och hållet missminner mig, var det sommaren 1876 — utställningssommaren — jag i Helsingfors första gången hörde Nikolaïpolkan. Vi hade, några kamrater och jag, legat ute i skärgården en månad eller så, för att läsa, hette det. Men i själfva värket hade vi nog njutit mera af segling, saltvatten och hafsluft än af den rikliga andliga spis våra medhafda juridiska och andra luntor bjödo på. Och så hade vi seglat in till Helsingfors för att vara med om öppnandet af den stora utställningen, kring hvilken allas intresse sedan månader samlat sig.
Det kändes helt behagligt och civiliseradt igen att på kvällen efter öppningshögtidligheterna sitta på Brunnsparksverandan och se på folkvimlet och stojet nedanför samt lyssna till musiken, som utfördes af chevaliergardets från Petersburg ståtliga orkester. På den tiden var det något nytt i Helsingfors att höra musik af Petersburgska gardesorkestrar, hvarför publiken också genom ifriga applåder visade att den senterade det ovanliga nöjet.
De hvituniformerade musikanterna hade redan spelat åtskilliga stycken till allmän gamman och belåtenhet, då man hängde ut en ny nummer på estraden, hvilken i ordningen kommer jag inte numera ihåg.