Och så togo musikanterna instrumenten från munnen och sjöngo Ni-ko-lai. Det lät högst lustigt, då man inte hört det förut, hvarför det också blef sådana applåder, att stycket måste tagas dacapo. Och då sjöngo musikanterne Hel-sing-fors, hvilket naturligtvis uppväckte ännu mera jubel.

Nikolaïpolkan blef ett bravurnummer, som spelade snart sagdt hvar kväll ute i Brunnsparken till den under utställningssommaren ständigt växlande och ständigt talrika publikens oförminskade fröjd. Men så togs stycket upp också af diverse andra orkestrar och spelades följande vinter på både enskilda och offentliga baler, på populära konserter och vid alla möjliga andra tillfällen, så att publiken snart fick hjärtligt nog däraf, och då försvann polkan småningom från repertoarerna.

De följande åren kunde det visst någon gång hända att ett positiv eller en dragharmonika återkallade Nikolaïpolkan och julidagen 1876, då utställningen öppnades, i min hågkomst, men till och med positiven och dragharmonikorna följa ju på sätt och vis med sin tid, om ock vanligen ett bra stycke bakefter, och då kom det sig, att hela polkan slutligen helt och hållet försvann åtminstone ur mitt minne.

* * * * *

För några år sedan råkade jag hamna nere i miniatyrepubliken Costa Rica. Resan hade gått genom den västindiska arkipelagen till Colon vid Panamakanalens östra mynning och därifrån upp till Puerto Limon, republikens i fråga enda hamn vid atlantiska kusten och därhos ett af de osundaste hål på jordklotet. Två dagar hade jag fått lof att vänta där och hade såsom en liten välkomsthälsning redan haft en lindrig släng af klimatfebern, hvilket just inte bidragit till att sprida en soligare dager öfver saker och ting. Så hade jag skakat större delen af en dag i en Costa Ricansk järnvägsvagn, och hvad det vill säga, vet ingen, som ej försökt det. Och dagen därefter hade jag tillbragt åtta timmar i en mexikansk sadel på en häst, som trafvade hårdare än någon häst jag förut ridit, och det på vägar, dem mina europeiska fördomar inte tilläto mig att betrakta såsom vägar als. På eftermiddagen hade jag slutligen kommit fram till hufvudstaden, våt, smutsig och sönderbråkad samt med det angenäma medvetandet att jag inte kände en lefvande själ på hela orten och inte ett ord af det språk där talades.

Mina tankar och funderingar voro inte särskildt trefliga, där jag satt i mitt rum på hotellet och med en viss nyfikenhet mönstrade asgamarna, "the buggards", som sutto på ett tak strax utanför. Men jag var så pass trött i alla fall att inte ens mina dystra betraktelser länge förmådde hålla mig vaken, utan glömde jag snart nog både buggards, spanjorer, järnvägsarbetare och alt annat i en sömn så djup, som man blott kan njuta den efter åtta timmar i en mexikansk sadel på en hårdt trafvande häst.

Jag inte ens drömde under förra delen af natten, men på morgonsidan kommo drömmarna i stället i en sådan omöjligt sammanblandad hop, att jag inte fick någon reda i dem als. Endast det stod slutligen klart för mig, att jag igen satt på Brunnshusverandan i Helsingfors, hörde på Nikolaïpolkan i sällskap med några studentkamrater, som talade spanska och voro svartklädda som buggards allihop. Då vaknade jag, men det tog mig någon tid, innan jag fick klart för mig hvar jag var, ty ljöd det alt fortfarande i mina öron. Det var militärorkestern, som spelade utanför presidentpalatset, förklarade negerynglingen, som kom in, då jag tryckte på knappen till ringklockan.

Den spelade idel gamla bekanta saker, den Costa Ricanska militärorkestern, och de läto så märkvärdigt trefliga alla de kända melodierna, både Nikolaïpolkan och marschen ur Tiggarstudenten och Läderlappsvalsen och alla de andra. Jag låg kvar i sängen så länge morgonkonserten varade, lyssnande till musiken och tyckte, att jag på det hela ändå inte var så alldeles långt borta från all civilisation som det förefallit mig aftonen förut.

* * * * *

En vecka senare hade jag öfvertagit befälet öfver en trupp järnvägsarbetare långt inne i urskogen, genom hvilken den nya linjen gick fram. Det var min första erfarenhet af järnvägsarbete i tropikerna och den var inte rolig, ty midt på dagen hade en förtviflad regnskur genomblött såväl arbetarne som mig, och efteråt hade solen bränt så hett, att vi närapå kväfts af utdunstningarna från den våta, uppgräfda jorden. Åtminstone föreföll det mig så; det var ju min första dag ute på arbetet.