Och inte blef min stämning gladare, då vi kommo tillbaka till lägret och jag tog mitt rum, som blifvit repareradt under dagens lopp, i besittning. Det var den luftigaste bostad jag någonsin sett och liknade ingenting så mycket som en hönsbur, uppförd af käppar som den var, med bara marken till golf, och springor så vida, att man kunde sticka handen och armen igenom dem öfveralt i väggarna. Också var det omöjligt att bränna ljus där sedan mörkret inträdt, ty alla de miljoner flygfän, som nattetid svärma omkring i tropikerna, flögo ut och in och surrade kring ljuslågan på ett sätt så nervretande att jag hällre satt i mörkret, men det var inte särdeles trefligt det häller.
Om en stund kom emellertid den tyske föreståndaren för lägerkommissariatet in till mig, och då blef det samspråk af, men tämligen matt och enstafvigt. Snart nog domnade det bort helt och hållet, så att vi sutto alldeles tysta och blossade på våra pipsnuggor så de glimmade i mörkret. Utanför väggen till mitt rum stod ett väldigt brödfruktträd, hvarunder en hop af arbetarne slagit sig ned, men de tycktes häller inte böjda för samtal utan gjorde som vi — sögo på sina pipor så de glödde som en hop jättelysmaskar i den djupsvarta skuggan under trädet. Det tyckte en af dem påtagligen blef ledsamt, hvarför han gick efter sin dragharmonika och började kvintilera på den. Först var det blott några ackord han frambragte, så några takter af en marsch och så kom — Nikolaïpolkan.
"Da legt das verfluchte Rindvieh wieder los mit seiner Polka", sade tysken, och tillade att mannen nu i tre veckor, eller ända sedan han hämtat tjutvärket från San José, så godt som hvar afton undfägnat sina åhörare med samma stycke. Men jag bad honom inte svära öfver Nikolaïpolkan och berättade hvilka minnen den väckt hos mig, då jag några dagar tidigare hörde den uppe i hufvudstaden.
"Meinetwegen", sade tysken. "Nog får vi snart tillräckligt af de minnena, om den där karlen håller på några veckor till".
Det gjorde musikanten emellertid inte, utan öfvergick snart därefter till ett annat favoritstycke. Och så mycket hade Nikolaïpolkan igen uträttat, att jag kom in på helt andra tankar och somnade helt godt i min hönsbur.
* * * * *
Frampå vintern lämnade jag San José i sällskap med min tyske vän från urskogsregionen. Efter tre långa dagars ridt i förfärlig värme och på ännu mera förfärliga vägar kommo vi till den punkt vid San Carlos floden, där vägen tog slut, och där funno vi att vi igen låtit lura oss af infödingarnes besynnerliga sätt att meddela uppgifter om orter och afstånd — och allting annat med för resten. I stället för en by såsom vi väntat fans där endast en usel koja, bebodd af en halfindian, som inte egde mera än en enda liten kanot den han hvarken kunde hyra eller sälja åt oss. Men en timmes väg längre nedåt floden fans en landtmätarstation, som ständigt stod i förbindelse med kusten, och dit åtog han sig att föra oss i sin kanot.
Vi kunde just ingenting annat göra än antaga anbudet, hvarför hästarna släpptes in på en betesmark, därifrån de enligt aftal skulle afhämtas af sin egare. Inom en half timme flöto vi utför floden i den obehagligt ranka kanoten — på vinst och förlust i ordets egentliga bemärkelse, och om en timme eller så anlände vi till platsen där stationen skulle finnas.
Men där fans ingen station. Den hade blifvit flyttad åtskilliga mil inåt urskogen och begagnade nu en annan kommunikationsled ned till kusten. Det meddelade oss en annan halfindian, som hade ett litet nybygge på platsen, men han tillade, att en båt samma afton eller påföljande dag väntades på väg till kusten, och den skulle säkert taga oss med.
Där var åter ingenting annat att göra än att mottaga Don Canarios, såsom halfblodsnybyggaren kallade sig, inbjudning att vänta i hans hus tills båten kom — eller rättare under hans tak, ty huset bestod blott af ett grästak på fyra stolpar.