Det blef förfärligt långa timmar vi tillbragte i afvaktan på båten, som hvarken kom samma afton eller följande dag. Mosquitos funnos där i oräknade miljarder och intet annat att ligga på än bara marken. Regna gjorde det med korta mellanskof och varmt var det så svetten flöt i strömmar vid minsta rörelse. Det blef outhärdligt i längden, och så beslöto vi den andra aftonen att bygga oss en flotte och gifva oss i väg — ifall inte båten på morgonen skulle visa sig.
Det gjorde den inte, och då började vi våra tillrustningar. Don Canario sökte visst afråda oss från företaget såsom varande altför riskabelt, men då vi förklarade oss beredda att hällre riskera hvad som hälst än uthärda mosquiterna en natt till, gick han in på att vara oss behjälplig och begaf sig inåt skogen för att fälla det nödiga korkträdsvirket, medan vi sutto och väntade.
Det var ännu rätt tidigt på morgonen, men solen brände redan olidligt hett och återkastades i stickande blanka reflexer från ytan af floden, som i sakta mak flöt fram nedanför. Emellanåt kunde vi se en alligator sticka upp sitt fula hufvud öfver vattenytan, och då och då hördes en fågel skria inne i skogen, men annars var allting tyst, såsom vanligt, då den starka dagshettan begynt.
Vi sutto också tysta, begrundande hvardera vanskligheterna af den förestående flodfärden, och kände oss alt annat än friska och lifvade till mods öfver våra utsikter, då vi med ens hörde en munter hvissling från skogen bakom oss, och fram ur urskogen kom en ung mörkhyad indian med steg så spänstiga och lätta som om han vandrat på ett golf i stället för den ojämna spången. Han tystnade tvärt, då han fick syn på oss, men skrattade med hela fysionomin, då min reskamrat tog upp melodin och hvisslade fortsättningen.
Han hade varit uppe i staden Granada, berättade han, och hade där hört militärorkestern spela den roliga melodin, som så slagit an på honom att han sedan dess ständigt och jämt hade den i öronen.
Och så mycket gjorde den igen för oss att vi med betydligt lättare mod grepo värket med flottbyggandet an och ett par timmar senare gåfvo oss i väg på vår äfventyrliga tur. Den hade just i rätta ögonblicket träffat våra öron, nästan som en hälsning från civilisationen, mot hvilken vi ju sträfvade.
* * * * *
Det var dock sista gången Nikolaïpolkan föreföll oss rolig, ty då vi några dagar senare i Nicaraguas hufvudstad afton efter afton hörde den vid friluftskonserterna på stadens torg, började det tyckas alltmera besynnerligt att spansk-amerikanarne kunnat fatta sådan smak för slagdängan att de spelade den hvarthälst man än kom.
Och då vi sedan hört det utslitna skräpet vid olika tillfällen i Honduras samt hvar kväll i en veckas tid i San Salvador, hade vi nog och öfvernog däraf. Ja, så utpinade voro vi att, då en yngre herre med bena midt i hufvudet, rutiga onämbara och gammaltestamentlig näsa, en afton ombord på Pacificångaren företog sig att bland annan lika klassisk musik också traktera med Nikolaïpolka min reskamrat höfligt men bestämdt bad honom "die jammerhafte Dudelei doch gütigst zu lassen". Och då den gammaltestamentlige såg förvånad ut, tillade min tyske vän, att vi nu i sex veckor hört "dieselbe miserable Polka" öfveralt hvart vi kommit, och han för sin del vore besluten att hällre begå mord än höra den en gång till.
Ättlingen af Israel producerade ett smålöje, som kom hans näsa att ytterligare kröka sig nedåt, och sade med ett belåtet gnuggande af sina otäcka händer, att det varit "das famoseste Geschäft" han någonsin gjort, då han i Tyskland öfvertagit ett lager gamla noter till makulaturpris och i denna ända af världen sålt dem tre gånger dyrare än hvad ny musik kostade. Endast en liten del hade han kvar, och den kunde han säkert bli af med i Guatemala blott publiken fick höra de lifvade melodierna. Därför spelade han dem så ofta tillfälle yppade sig.