Vi blefvo så glada öfver att ändtligen ha hunnit upp själfva urkällan till Nikolaïpolkan, att vi tvärt bjödo honom med näsan och de rutiga på ljumt öl till en half dollar buteljen, och då vi tubbat honom till ett heligt löfte att inte mera under hela resan spela slagdängan, knäpte min tyske vän andaktigt ihop sina händer och bad:
"Du store, helige Wagner, förlåt oss alla våra syndiga tankar om
din musik! och kan du ej förlåta, så döm oss till tio dagars
Götterdämmerung eller tre veckors Parsifal, men förskona oss från mera
Nikolaïpolka, nu och till evig tid?" Och jag sade: amen.
I den sista vagnen på tåget.
Då solen gick upp, var tåget redan ute på prärin, som sträckte sig så långt ögat bar åt alla håll, här och där vågig, någon gång afbruten af ett litet tillflöde till floden, längs hvars strand banan gick fram, men på det hela ödslig och flack och tröttande enformig i sin gråa ton. Banan följde icke hvar och en af flodens många slingringar och bukter och därför försvann denna emellanåt ur sikte, men endast för att om en minut eller par igen visa en skymt af sitt grågula vatten. Alt skiftade i grått, marken, flodvattnet och gräset i gulgrått, sagebuskarna i gröngrått och skyn i blågrått, en intensiv, stålblå ton, som bragte ögonen att värka, om man länge stirrade ut genom vagnsfönstret.
Och inne i kupén lade sig dammet i alt tjockare gråa lager öfver alt och alla, öfver kläder och ansikten och effekter, tills ögat blef så vant vid den grå färgen, att den minsta brytning däri kom som en uppenbarelse. Vagnen var full af folk, men alla voro ur humör, uttröttade och als inte upplagda för sällskaplighet, och tåget rasslade i väg med ett skarpt slamrande ljud, genom hvilket trängde en dof, dånande underton, som steg och sjönk alt efter som farten ökades eller minskades, men aldrig dog bort helt och hållet, inte ens under de sällsynta uppehållen vid de små präristäderna, där det väldiga lokomotivets brummande ljöd så starkt i den ändlösa stillheten.
På ett ställe skymtade några indiantepees fram bakom buskarna tätt vid floden, men de voro grågula också de, så att de endast genom sina ytterlinjer afbröto den oändliga flackheten, och ingen människa var att se. Endast några sömniga präriponies hängde sina hufvuden i det glödande solbaddet, altför lata att afbeta det torra gräset mellan tälten, och de hade tumlat i flodgyttjan, så att de voro täckta af grågul lera från hufvud till svans.
Längre bort låg en stor boskapshjord, spridd öfver en halfmils terräng längs banan och så långt åt sidorna att de sista sågo ut endast som mörkare punkter i den allmänna gråheten, idislande trögt och sömnigt det foder de gnagat ihop tidigare på dagen. Tåget brusade förbi utan att ens förmå skrämma upp dem från marken, och slätten låg åter lika öde och tom och liflös som förut.
Genom en utskjutande sporre af Dakotas Rod Lands dånade tränen i väg, då solen stod rätt öfver jorden, så att inte ens telegrafstolparna kastade någon skugga, och där afbröts enformigheten för en stund af de vidunderligt formade lerkullarna, mellan hvilka banan gick fram. Torn och kolonner, koner och pyramider, djurkroppar och människohufvuden och hus och pelare och mycket annat därtill hade leran format, då vulkanisk eld, luft och vatten tillsammans en gång bröto den jämna prärin i tusen och tiotusen tal bizarra stycken. Här stod en enstaka jätteskepnad som en skildtvakt på post vid en gapande öppning till underjorden, där stego ett dussin eller flera vridna kolonner, krönta af fantastiska kapitäler, högt mot skyn, på en del ställen var leran bränd tegelröd; näst intill stack en brunsvart stenkolsådra fram i dagen och mellan lerkullarna, där marken alltid är fuktig, bredde buffelgräset ut sig i en yfvig, mörkgrön matta.
Passagerarne slukade med sina trötta ögon det egendomliga sceneriet, men inom mindre än en halftimme lämnade tåget den sista kullen bakom sig och där låg slätten igen, i oöfverskådlig flackhet, sträckande sig åt norr, söder, öster och väster. En om en sjönko de resande tillbaka i sina hörn, slöto ögonen för att värja blicken mot den tröstlösa gråheten och dåsade bort den ena timmen efter den andra i slö likgiltighet.
I östra Dakota vidtog den odlade delen af prärin. Först skymtade enstaka små hvetetäppor, rikt gula i färg, här och där längs banan; vid stationerna blefvo de små täpporna stora sammanhängande åkrar, och där syntes små städer med stora breda, dammiga gator, utan stenläggning och utan skugga i det brännande solskenet. Och ännu längre österut flöto de stora åkrarna ihop till ett enda, oafbrutet fält, där hvetet vajade på milslånga tegar, som upptogo hela slätten åt alla håll. Tåget var inne i Red Riverdalen och fortsatte mil efter mil, timme efter timme genom hvetehafvet, som sträkte sig långt in i Minnesota.