Det var knappast mindre enformigt än den gråa slätten längre västerut, om ock färgtonen var en annan. Här och hvar stack visst ett enstaka hus upp ur den vajande säden, men knapt en mänsklig varelse syntes till. Höbärgningen var undangjord och hvetet ännu icke fullt moget, farmarne voro inte i arbete på sina fält, och därför såg den rika odlingsbygden lika liflös och ödslig ut som den orörda prärin.
Så gick solen ned någonstädes där borta bakom tåget, och kastade sin rodnande glöd öfver hvetefälten och husen och färgade den stålgrå skyn i brännande orange. Orangen blef småningom alt blekare, skiftade öfver i rosenrödt, och så dog ljuset bort med ett sista fint skimmer öfver några små, ulliga molntoppar högst uppe. Fästet blef alt mörkare i färg, och jorden och luften smälte ihop i ett enda dunkel, genom hvilket sömniga, rödaktiga ljusglimtar blinkade från de enstaka husen och stjärnorna en om en begynte tindra fram. För hvarje minut flammade nya till där uppe, den ena konstellationen efter den andra blef fullt synlig, och slutligen blänkte och gnistrade det mörkblå hvalfvet hvart man än såg — medan tåget alt höll på med sitt taktfasta, rasslande slammer till en dof, dånande underton, som aldrig helt och hållet dog bort.
Den svarta sofkupébetjänten kom in för att förvandla sätena till bäddar för natten, och då drogo sig de manliga passagerarne undan till rökrummet längst bak i vagnen, därifrån man kunde se ut öfver banan, ty sofvagnen var den sista i tåget. Men nu kunde man inte se annat än en liten skymt af två blankslitna skenor, skarpt belysta af signallyktan uppe vid vagnens tak, och mellan dem en kontinuerlig fläck af rödgul sand, med mörkare tvärränder af syllarna.
De rökande växlade ett och annat likgiltigt ord, men intet värkligt samtal uppstod. Alla voro trötta och väntade blott att bäddarna skulle bli i ordning för att draga sig tillbaka. Så försvunno de en efter annan, tills endast en enda fans kvar. Han satt med ryggen inåt rummet, bekvämt tillbakalutad i den ena af de två korgstolarna, och blickade ut genom bakfönstret, medan han långsamt och eftersinnande blossade på sin cigarr.
Slutligen kom negern in.
— Er bädd är i ordning, sir! sade han. Och Ni har inte lång tid på er att sofva, efter Ni inte följer med ända fram till S:t Paul.
— Tack, Jim, svarade den tilltalade vänligt, jag är inte sömnig. Han hade redan i tre dygn rest i samma vagn och kände den svarte vid namn.
Negern drog sig tillbaka till sin lilla skrubb, lämnande den ensamme åt sina tankar. Och de tycktes inte vara särskildt glada, att döma af hans min och den tunga blicken i hans ögon, som ideligt sågo ut öfver banan, ehuru mörkret gjorde det omöjligt att se något annat än den lilla upplysta fläcken, som följde tätt efter vagnen, och de gnistrande stjärnorna där högt uppe. Halftimme efter halftimme satt han där, lyssnande till den dofva, dånande tonen, som alltid ljöd genom tågets rasslande slammer, såg ut med samma tunga blick i dunklet och lät tankarna ströfva vida omkring.
De förde honom bakåt genom det förflutna, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år. Bilden af den ena staden, det ena landet, den ena världsdelen efter den andra dök upp i hans minne, blef för en stund så tydlig som hade han sett det alt endast dagen förut, och sjönk tillbaka i dunklet igen. Och ingalunda mindre brokig var den samling människor han sammanträffat med och som nu passerade revy för hans minnes blick. Intressanta och ledsamma människor, goda och dåliga, tilldragande och frånstötande — alla möjliga raser och alla möjliga slags individer hade han kommit i beröring med under de sista åren.
Men hvad utgjorde egentligen behållningen af dessa skiftande år? En kretsgång i erfarenhet, ständigt förande tillbaka till den mera anade än klart tänkta utgångspunkten: att människor äro människor hvar som hälst i världen, i grunden af samma slag, med samma lustar, samma sträfvanden, samma sätt att tänka och döma och känna — och med olikheter, som kungöra sig egentligen blott i det yttre, i drag, som bero mera af klimat och omgifningar än af värklig olikhet i anläggning. Och ofvanom den stora massan ligger också öfveralt det bästa lagret, aristokratins, intelligensens, de förfinade traditionernas och hjärtats värkliga aristokrati, den som tvingar alt utom dumheten att böja sitt hufvud, oberoende af, om den eger guldets mäktiga stöd eller ej. Ett lager ändå mera homogent i tankar, känslor och åskådningssätt än bottensatsen, den stora hopen — om det också inte är så absolut ensartadt som pöbeln på höjderna, den som inte har och inte vill hafva någon annan än rikedomens utmärkelse. Den klassen är fullt ut lika simpel, dryg och vidrig i söder som i nord, i öster som i väster — — —