Men Aki, som fruktade att förlora både henne och barnet, lyckades öfvertala henne att stanna. Och barnet blef så vackert som en hvit stjärna, och hon vårdade det under tio lyckliga år.

Efter det dessa tio år gått förbi, kysste hon Aki och sade till honom: "Ack, nu måste jag lämna dig, ty eljes skulle jag dö en värklig död; tag därför bort korallblocken ur källan." Efter att ännu en gång ha omfamnat honom, lofvade hon snart återvända, och förmådde honom därigenom att villfara hennes begäran. Hon önskade taga honom med sig, men han kunde ej följa henne, då han endast var en dödlig människa. Som en glänsande ljusstråle försvann hon då ensam i källans djup.

* * * * *

Barnet växte upp till en smärt och vacker gosse, men han liknade icke sin mor. Hvithyllt var han visserligen, men endast såsom främlingarna från andra sidan hafvet. I hans ögon glimtade likväl ett egendomligt ljus, som brann klarast vid nymånstid, och aftog i bredd med månens tillväxt… En natt utbröt en väldig storm; kokospalmerna bugade sig som rör och en sällsam stämma brusade fram med vinden, ropande, kallande. Vid gryningen var den hvita ynglingen försvunnen, och aldrig därefter skådades han af mänskliga ögon.

Men Aki lefde i mer än hundra år och väntade vid Vaipikikällan, tills hans hår var hvitare än sommarens skyar. Till slut bar folket honom hem till hans hus, och lade ned honom på en bädd af pandanusblad. Och alla kvinnorna vakade öfver honom, ty de fruktade att han skulle dö.

… Det var en natt vid nymånstid, och den nya månen höll just på att höja sig. Då hördes plötsligt en låg, välljudande röst, sjungande den gamla sång, som några af väktarinnorna ännu erinrade sig ha hört för mer än ett halft hundratal år sedan. Allt ljufvare och ljufvare ljöd sången, allt högre höjde sig månen! Syrsorna upphörde med sin låt; palmbladen vägrade att böja sig för vinden. Och en tung domning öfverföll de vakande, hvilka sutto med vidöppna ögon, men icke förmådde röra en lem, lika så litet som frambringa ett ljud. Därpå sågo de alla en hvit kvinna, — hvitare än månskenet, smidig och slank som en fisk, — glida fram mellan väktarinnornas skara. Och under det hon drog Akis grå hufvud mot sitt glänsande bröst, sjöng hon för honom och kysste honom och smekte hans åldriga drag…

Solen gick upp: väktarinnorna vaknade. De böjde sig öfver Aki, som såg ut att slumra. Men då de tilltalade honom svarade han ej; och då de vidrörde honom, rörde han sig ej. Ty han sof för evigt!…

FÅGEL-HUSTRUN

Där blir månen gammal och ung igen många gånger om, som om den ofta doge, och lika ofta väcktes till lif igen genom trolldom; medan solen rör sig i en krets af bleka dunster och icke går ned. Men då den slutligen sänker sig och försvinner är det fortfarande ljust; ty de döda tända röda eldar i skyn högt öfver isbärgen ända tills solen efter många, många mörka månader igen går upp.

* * * * *