Allting är hvitt där, utom det svarta hafvet och de bleka dimmorna. Och likväl är det svårt att se hvar vattnet upphör och landet tar vid, ty gudarna glömde att afsluta den delen af världen. Isbärgen växa till och förminskas, byta plats i norr och i söder och förändra fantastiskt sitt utseende. Ansikten framträda i dem, drag som förlängas och breda sig ut, och kroppar som likna utdöda djurs. Vid fullmånstid samlas alla de tallösa skaror hundar, som lefva på död fisk, och tjuta mot det rytande hafvet. Och vid ljudet däraf skocka sig de väldiga björnarna samman på isbärgens högsta toppar och välta ned hvassa hvita block mot hundarna. Öfver det hela, högt upp mot det röda skenet, reser sig ett bärg, ur hvilket det alltsedan tidernas begynnelse framsprutat flammande eld. Och öfver hela landets yta ligga utströdda hopar af jättestora ben. Men detta gäller sommaren i det landet; om vintern höres där intet ljud utom isens dån, vindarnas tjut och hvin och isflakornas gnissel och rassel.
Det finns likväl människor i dessa delar af världen, människor, hvilkas hyddor äro byggda af snö och upplysta af lampor, fyllda med sjödjurs späck, — och de vilda hundarna lyda dessa människor. Men själfva lefva de i ständig skräck för Sjötrollet, ett vidunder, som ser ut som cn armlös man, men är grönt som gammal is; de frukta hafsrået, en kvinnlig skepnad, som skriker under isarna, på hvilka deras hyddor äro byggda; och Troll-björnen, hvars huggtänder bestå af is, och Kajarissaerna, isbärgens andar, som draga ned kajakerna i det svarta vattnet; och spökelfenbens-jägaren, som kuskar sitt luftiga spann hän öfver isar, tunna som fiskfjäll. Och de frukta det Hvita Spöket, som ligger på lur efter dem, som nattetid gått vilse, och som äger makt att förgöra alla, hvilka han kan narra att skratta åt hans galna upptåg. Och de frukta äfven den hvitögda renen, som ingen far förfölja. Det landet är äfven ett hemvist för trollkarlar, häxmästare och Illiseetsuer, som skapa Tupileker.
Men Tupilek är af alla ohyggliga ting det mest ohyggliga, af alla obeskrifliga ting det mest obeskrifliga.
Ty detta land är fullt af ben, — ben af hafsvidunder och landsvidunder, — skallar och refben af djur som förgåtts hela tidrymder innan människan föddes; och där finns bärg, där finns hela öar, som bestå af dylika ben. Köpmän från aflägsna, sydliga länder sända emellanåt elfenbenssamlarc dit upp, — försedda med slädar och oräkneliga hundar, — som våga sitt lif för dessa hvita tänder, dessa fruktansvärda betar, hvilka sticka upp från den is eller sand, som icke är djup nog för att täcka dem. Och Illiseetsuerna söka ut de största af dessa ben och veckla in dem i ett hvalfiskskinn tillsammans med hjärtan och hjärnor af en mängd både sjö- och landdjur, och läsa besynnerliga ord öfver dem. Då skälfver och stönar hela den väldiga massan och förvandlar sig till en mer jättelik, mer fasansfull gestalt, än gudarna någonsin skapat. Den rör sig på många fötter; den ser med många ögon; den griper med oräkneliga tänder; den lyder sin skapares vilja, den är en Tupilek!
* * * * *
Och allting växlar utseende i det landet, — på samma sätt som isbärgen nyckfullt skifta sina former, som sandens gränslinje evigt ändrar sig, som ben förvandlas till jord och jord förefaller att öfvergå till ben igen. På samma sätt ikläda sig äfven djuren mänsklig skepnad, och fåglar tillägna sig mänsklig gestalt; ty allt är förtrolladt i detta land. Sålunda hände sig en dag att en elfenbenssamlarc råkade få sikte på en flock sjöfåglar, som just höllo på att förvandla sig till kvinnor. Och genom att försiktigt krypa fram öfver den hvita snön lyckades han — som själf var klädd i hvita skinn — plötsligt öfverraska dem och gripa ett kraftigt tag i den närmaste, medan de öfriga blixtsnabbt återtogo sin fågelgestalt och flydde söderut under det de uppgåfvo långa, hämska skrän.
Smärt som en nymåne var flickan, och likaså blek, och hennes ögon voro svarta och mjuka, som den vilda måsens. Då mannen märkte att hon ej gjorde motstånd, utan endast grät, hyste han medlidande med henne och förde henne in i sin varma snöhydda, där han klädde henne i mjuka skinn och bjöd henne ett stort fiskhjärta. Längre fram — efter det hans medlidande förbytts till kärlek — blef hon hans hustru.
I två år lefde de tillsammans, och han lifnärde henne med både fisk och kött, ty han var skicklig i användandet af båge och nät. Men då han aflägsnade sig, stängde han alltid väl till hyddans dörr, för att hon icke skulle återtaga sin fågelgestalt och flyga sin väg igen. Efter det hon födt honom två barn försvann emellertid denna fruktan, likt minnet af en ond dröm; och hon började följa med honom på hans jakter och handterade bågen med förvånansvärd skicklighet. Men hon öfvertalade honom att aldrig skjuta på de vilda måsarna.
Så lefde och älskade de, och deras barn växte upp till stora och starka.
Då hände sig en dag, då de alla jagat tillsammans och lyckats skjuta många fåglar, att hon ropade till barnen: "Kära barn, skynda att hämta mig fjädrar!" De hämtade henne händerna fulla, och hon fäste fjädrarna på deras armar och på sina egna skuldror och ropade till dem, "Flyg! Ni äro af fåglars släkt, ni äro vindens barn!"