I och med detsamma föllo kläderna af dem, och de förvandlades till vilda måsar. Därpå höjde sig mor och barn i den genomskinliga, iskalla luften, kretsande och kretsande högre och högre upp mot skyn. Tre gånger svingade de i spiralformig flykt öfver den gråtande fadern, tre gånger skreko de öfver isbärgens glimmande toppar, och så — plötsligt svepande fram mot söder — flögo de bort för alltid.
SAGOR UR DEN INDISKA OCH BUDDHISTISKA LITTERATUREN
LEGENDEN OM TILOTTAMA
Hvilken förtäljes i den heliga Mahabharata, diktad a den lycksalige siaren Krishna-Dvaipayana, som författade all dess fyra tusen slokas, och som därförutom diktade se millioner slokas. [Enligt inledningen till den första boken i Mahabharata bestod detta nu så väldiga epos ursprungligen af endast 24,000 slokas. Genom oupphörliga tillägg växte antalet af dess distikon till den oerhörda summan 107,389. — L.H.] Af de senare befinna sig tre millioner i Gudarnas vård, och en million fem hundra tusen vårdas af Gandharva’erna, musikanterna i Indras himmel, och en million fyra hundra tusen af Pitri’erna, de saligen aflidna andar, och ett hundra tusen af människorna… Och äfve den brottsligaste bland människor blir genom att åhöra uppläsningen af Mahabharata befriad från alla sina synder; hvarken sjukdom eller olyckor kan komma honom vid.
Nu vill jag berätta huru det kom sig, att de mäktiga Gudarna engång för en kvinnas skönhets skull fingo mångfaldiga ansikten och myriader ögon, såsom det omständligt förtäljes i den Stora Boken, — i Mahabharata.
* * * * *
Det fanns i forna dagar tvänne Daithyaner, som voro tvillingsbröder. De tillhörde Asura’ernas, de onda andarnas, ras, och deras namn voro Sunda och Upasunda. De voro af furstlig börd; grymma och fruktansvärda växte de upp, men de voro alltid ense i anslag, i tankar, i jakt efter nöjen och i utöfvandet af brottsliga handlingar.
Under årens lopp hände det sig att de två bröderna beslöto eröfra herraväldet öfver de Tre Världarna, och för det ändamålet pålägga sig den tukt och de uppoffringar, genom hvilka de heligaste asketer höja sig till gudomlighet. De begåfvo sig därför till det ensliga Vindhyabärget och hängåfvo sig där åt böner och betraktelser, till dess deras kraftiga lemmar blefvo smala som jungelrör och deras leder liknade benknölar. Och de upphörde med all verksamhet, och undveko beröringen med alla jordiska ting, — väl vetande att dessa framkalla känslor, och känslorna önskningar, och önskningarna fördärf, och fördärfvet existens. Till följd af deras betraktelser och stränga tukt begynte världen för dem blifva icke existerande. Genom en enda viljeansträngning kunde de ha rubbat universum; och jorden darrade under tyngden af deras tankar, som om den skakats af en jordbäfning. Luft var deras enda näring; de bjödo sitt eget kött såsom offer; och ur Vindhya, som upphettats genom deras botöfningar, steg det rök mot himlen, som om det varit ett eldsprutande berg.
Då beslöto de uppskrämda gudarna att söka afleda Sundas och Upasundas uppmärksamhet från deras botöfningar och störa deras sinnen genom anblicken af kvinnor, demoner och gudar. Men Asuraerna upphörde icke för ett enda ögonblick med att späka sig, stödjande sig endast mot sina stortår och blickande rakt in i solen.
* * * * *